Aldrig förut har jag vågat säga till,
har låtsas som om allt är bra.
Jag har nästan sprängts av all smärta,
min själ hade inte orkat längre.

Om det hade fortsatt.

Att få höra att man inte ser bra ut,
att håret borde klippas,
att man borde ha andra kläder.
Av en annan person än sina föräldrar,
det gör ont
och det är jobbigt.

Att känna att man bara är i vägen,
att veta att man bara är i vägen.
Att höra röster som skriker om mig,
om att allt är fel på mig.

Det gör ont,
och såren försvinner aldrig.

Jag försöker bortse ibland,
men det går inte
att bortse saker föralltid.

Utan de jag har runt omkring, som stöttar,
hade jag inte orkat,
jag menar allvar.
Jag hade lämnat min plats på jorden.








Jag hade lämnat en skugga efter mig,
så som jag alltid velat göra.