Från däck
syns gryningen tydligt
men man förstår hur långt
från ljuset man egentligen är
när det inte finns land i sikte
och skrattmåsarnas läten
tolkas som skadeglädjen

Hålen
i durken släpper in
den verkliga världens barlast
och jag har inget öskar
som någonsin skulle kunna ösa
allt tillbaka överbord
ständigt hånande

Vidden
av synfältet är deprimerande
den öppna ytan förtydligar
känslan av ensamheten
och tystheten på havet
slukar ens tankar långsamt
skrattar cirkulerande

Ingen
sitter knappast i samma båt
utan vi kanske kan angöra
på samma kaj någongång?
Vi borde borda varandras liv
skänka lite spänning åt vardagen
och skaffa hagelgevär