När hon kom hem kände hon en doft i hallen. Det var inte hennes doft, den var räddare - mer ensam. Var kom den ifrån? Det var ingen annan än hon som hade en nyckel hit. Det här var hennes värld, hit kom bara de som var bjudna. Och in kom de bara, om hon öppnade…
Medan hon krånglade av sig sina ”äkta läder – ingen fotsvett” tyckte hon att aningen av att hon inte var ensam växte sig starkare. Det var inte bara en lukt längre, det var en känsla. Men hon var inte rädd, här kunde hon inte vara de. Överallt i resten av världen kunde hon bli rädd, tappa fattningen. I kön på konsum, när hon gick över stadstorget, i ensam väntan på något café, på bussen – ja, överallt fanns den risken. Men inte här.
Fast nu var hon inte ensam längre, kanske borde hon bli rädd. Hon började sakta gå in mot lägenheten; En trea på 78 kvadrat kan inte rymma så mycket hemskt, tänkte hon. När hon rundade hörnet mot vardagsrummet såg hon honom. Han satt i soffan. Hon stannade helt mjukt mitt i en rörelse men greps inte av panik. Borde jag skrika nu? tänkte hon. Men hon skrek inte utan stod bara helt stilla och betraktade mannen. Eller var det en man? Ansiktet var blekt och smalnade av mot en ganska spetsig haka. Läpparna var också bleka men fylliga på ett vis som gjorde att han fick ett androgynt uttryck. När han vände huvudet mot hennes håll såg hon att ögonen var vita utan pupiller. Nu måste jag skrika, tänkte hon men det kom inget ljud över hennes läppar. Istället kände hon en stark längtan att gå närmare mannen, för de måste vara en man. Sakta förde hennes fötter henne närmare till hon stod mitt framför honom. Soffbordet med sin fuskmahogny som en barriär mellan dem. Han gjorde en gest med sin hand och hon satte sig ner mitt emot honom på en pall, som inte brukade stå där. Det kändes som ett lock lyftes från hennes strupe och plötsligt hörde hon sig själv säga:
- Vem är du?
- Jag är döden, svarade mannen med en mörk och svajande röst.
Va? tänkte hon, varför känns det som deja-vu. Hon betraktade mannen som satt mitt emot henne, han hade svarta jeans och en svart tröja med luva på som han dragit över huvudet.
- Jo, jag är döden och jag har kommit för att hämta dig, fortsatte mannen med mässande stämma.
Hon tänkte febrilt och tittade ner i bordet framför henne. Till sin förvåning såg hon att den objudne gästen hade tagit för sig av chilinötterna. Plötsligt upptäckte hon att någon hade ställt ett schackspel mitt på bordet. Det var ett sånt av glas, som man kan köpa på Rusta för 149 spänn. Hon visste det för hon hade tänkt köpa ett till sin brorsa förra veckan. Mannen harklade sig:
- Jo, jag sa Jag Är Döden Och Jag Har Kommit För Att Hämta Dig!
Hon kunde höra en smula irritation i hans röst. Då visste hon plötsligt, den där gamla fula Bergman filmen. Hon började skratta. Hon skrattade tills hon fick ont i magen och tårar i ögonen.
- Jävla rip-off, fick hon ur sig mellan skratten. Ska jag bli rädd för dig eller?
- Men, men – jag har redan länge gått vid din sida! försökte Döden.
- Och? Du går väl bredvid alla eller hur? Hon torkade tårarna.
Döden visste inte vad han skulle säga, han var van vid skrik och panik. Det kunde han hantera, men att bli skrattad åt.
- Å vad är grejen med schacket? fortsatte hon, förvånad över sin egen kaxighet.
- Alla vet att Döden spelar schack, försökte Döden med sin myndigaste stämma.
- Och nu har du alltså kommit för att spela med mig? I hennes röst låg något anklagande.
- Jag har kommit för att hämta dig, Dödens röst var så mörk att det mullrade i hennes öron.
- Fast då tror jag att du har kommit fel, jag ska inte dö nu.
- Så säger ni alla, men jag lämnar inga uppskov… Döden riktigt mös när han nu fick leverera sina inövade paradrepliker.
- Äh, glöm de! Hon greps plötsligt av ett sprudlande raseri som inte visste några gränser.
Hon greppade tag i schacket och slängde ut den genom den öppna balkongdörren. Flyger Döden? Hann hon tänka innan hon spännde ögonen i det som skulle föreställa hans.
- Stick! Ut ur min lägenhet! Här finns inte plats för nån jävla död och jag har definitivt inte tänkt följa dig någonstans! GÅ!
Hon pekade med hela handen mot hallen och till sin förvåning reste sig Döden ur soffan. För ett ögonblick trodde hon att han ska greppa tag i henne men han vände sig sakta mot dörröppningen och liksom svävade iväg. Hon stod kvar som förstelnad i vardagsrummet och efter en stund hörde hon ytterdörren öppnas och stängas. När hon samlat sig gick hon snabbt fram och låste ytterdörren. Hon sjönk ner i en hög med ryggen mot dörren. Hur kunde jag vara så cool? Jag är grym! Jag har ägt döden! Leende men fortfarande med ryggen mot dörren började hon locka på Smulan. Smulan var hennes ögonsten och sängkamrat sedan tonåren.
- Smulan, jo kom då gumman, nu är hemska farbrorn borta! Sssssssmuuuuulan…
Efter några minuter gav hon upp och börjar leta efter Smulan. Hon letade noga på sina 78 kvadrat. Men Smulan fanns ingenstans. Aldrig mer såg någon till Smulan.