jag sitter där på bänken, äter min glass
busken framför mig är livlig, det kan jag se
den är grön och viftar med sina grenar när det blåser en liten vind
de ruttna löven och kexchokladförpackningarna
ändrar ingenting
bussen åker förbi, och det luktar gammal simhall
men det ändrar ingenting
de två tonåringarna på sina eu-mopeder skrattar åt den gamle mannen som går förbi
jag tycker inte att de är elaka, snarare tycker jag synd om dem
de ser inte skönheten med att vara gammal
de ser inte det värdefulla med att ha ett litet kontor, 
att ha en liten blomma på bordet
eller att få se trädtopparna nästan nå skyn
som jag
de är naiva
egentligen kan jag inte säga så där, för jag är bara en liten, fjuttig trettonåring jag själv
men ibland så känns det som om ingen på hela jorden njuter av att leva,
inte jag själv heller
det finns så mycket att leva för, som vi inte ser
varenda liten sak i universum betyder något speciellt

och jag fattar inte varför unga skär sig i handlederna och tror att ingenting finns, förutom cigaretter och skolkning
de har så mycket att leva för
de kan inte se den yttre kretsen,
de kan inte se vad som är inuti
att det finns något värdefullt med allting

men viktigast av allt -
jag njöt av min glass.