Och jag hatar hur du har stängt in mig i ett tomt rum med svarta väggar som flyter ihop med varandra, och hur mycket jag än letar och famlar efter en bakdörr ut till våren så hittar jag den aldrig. Men ibland, när jag har tur, sipprar lukter av gult och grönt in igenom små små hål i väggarna. Många små små hål som om någon skjutigt igenom väggen minst etttusenniohundraåttionio gånger. Och ibland kan jag höra ljud långt långt borta, ekon som lyckas ta sig in till mig igenom de små små hålen. Ibland. Och skulle jag få chansen att förstöra dig skulle jag nog inte tveka, för det skulle ändå krävas mer än det för att göra mig till en sådan som dig. Och jag vill skälla på dig för att du lämnade damm i vartenda hörn de gånger du faktiskt städade, och jag vill bara be dig packa dina väskor med minnen och flytta ut.

Och jag hatar att du stulit våren från mig.

Uppgiven, söndersliten och förvirrad, men jag kliar mig bara lite i huvudet och biter mig i handen. Vill bara slita mitt hår och skrika till knuten på mina stämband är ett faktum. Jag vill bara ramla och låta allting gå sönder, rinna, och om jag har tur kanske jag drunknar, och då kommer jag aldrig mer behöva undra när jag ska vara över ytan och när det är bäst att hålla sig under den.