Ja, jag skrev nåt igår. Nåt som inte kom med. Nåt som på sedvanligt sätt gjöts ur mitt inre. Och jag bannar denna binära värld där det som ena stunden är så uppenbart, andra stunden är fullständigt väck, endast efterlämnande ett tomrum, en kritcirkel av något jag saknar.

Och jag fortsätter läsa dikter. Och skriver egna. Men orden räcker inte. Begreppen rämnar, de litterära världarna smulas sönder av upprepningar, orytmiska hack och skrap mellan orden. Fan, jag är pissdålig. Allt är skitdåligt. Och varför ska jag fortsätta? Vad är det jag vill? Världen har omsorgsfullt på bästa pedagogiska sätt visat på viljans droppformade förmåga att vända en flod. Hur stark den än är, är kraften försumbar när floden av de små tankarna bryter igenom alla leder.

Igår skrev jag om företeelsen som snart blir en turistattraktion ifall den inte upphör. Det pågår ett "tidningskrig" i Malmö, med proportioner som får fenomenet att te sig en aning löjligt. Jag får ta emot gratistidningserbjudande 5 - 6 gånger under min färd ifrån tåget till min arbetsplats. Och jag avböjer varje gång. Det är med gratistidningarna som jag lärt mig att uppskatta de prissatta. Gratistidningarna visar på vad en får ifall en väljer att betala för en nyhetstjänst. Gratistidningar påvisar korrelation mellan nominellt värde och medialt innehållsvärde. Gratistidningarna visar på sitt eget innehållsvärde när ungdomar springer för att kunna trycka ner ett exemplar i famnen på mig.

I gratistidningar står inte om helvetet i Tjetjenien. Där står inte om några övergrepp i Sudan, ej heller svältkatastrofer i Sierra Leone. Där står inget om varför Nordkorea väljer att provspränga kärnbomber eller varför unga människor väljer att spränga sig själv till döds. De skriver aldrig analyser, aldrig något som andas källkritik eller ens sanningshalt. I gratistidningar står det om Idol-cissis bröst, Veronicas senaste väskinköp och att finansministern låtit en barnflicka passa barnen, utan att kolla ifall barnflickan ifråga var svensk medborgare eller pedofil. Det står också om hur Pelle, 37, lurade aningslösa flickor på Lunarstorm till prostitution.

För mig är det självklart hur jag ska ställa mig till gratistidningar. På samma sätt som till kvällstidningar. Jag vill inte ens ta i dem.

Och det hade kunnat vara nog där. det hade kunnat vara bra så. Men, bekymret börjar på riktigt när kollegor på arbetet diskuterar vad som står i gratistidningarna, som om de vore sanningsenliga, samt relevanta.

För mig finns ingen relevans i det faktum att kulturministern inte har betalt TV-licensen. Måste en vara positiv till EU för att vara med i EU-parlamentet? Måste en ha gjort värnplikten för att bli försvarsminister? Kan en vara chef över Systembolaget och absolutist?

Kvällspressen matar oss med åsikter som vi tidigare inte vetat om. Media politiserar ageranden så att de blir signifikativa med en attityd. De fem tusen som passade på att betala in TVlicensen i samband med Kulturministerdrevet, förmodar jag inte är nyliberalister, snarare vänsterinriktade. Att inte betala TVlicensen kommer i framtiden inte innebära passivt civilt motstånd. Det kommer inte att nämnas i samma andetag som protester mot samhälle och statsmakt. Utan det kommer att vara en typisk nyliberal trendkänga.