det bildas nya knoppar där mina fötter
satt ner sin tyngd på vägen
det jag krossat växer upp
och jag skönjer en linje av liv
runt din midja
så ensamt det är att vara
vaken under midnattsstimmar
då ljuset ännu dröjer sig kvar
i skira spindelvävsgardiner
och andetagen från den älskande
har somnat ifrån
all evig tid

det brast en tår vid mitt öga
och dess livlösa kropp
föll genom den tomhet rymderna skapar
ur två små fågelägg
tittade nya plirande kolögon fram
och ur mjuka små näbbar
hälsades våren kommen
likt bomullsfält där solen gassar
på blödande händer

jag bryter kvistar för att leva
då tiden mist sin riktning
gårdagen följs av dagen innan
och jag möter en spegelbild av dig
i varenda vattenpuss som
blåa små regnmoln målat
på människornas asfalterade gator