för jag är
så jävla trött
på tårar som faller
som regn
och ingen
kan torka dom ikväll


med mörkret
som vakt
sitter jag inlåst
(i en värld utan fönster)
det är ingen
som når mig längre
och jag har en känsla
av att ingen vill nå mig
längre
(i en värld
utan dörrar)



jag saknar
kalla februarikvällar
fyllda med fötter
under filtar och
skratt

men det är
tappat nu
för nu är det
fullt med spöken
under filtar
och skrik
(väl dämpade
under kuddar)


som en hand
över min mun
(i en värld utan fönster)
ingen som vill
höra mig prata
endå

som en hand
runt min strupe
(i en värld utan dörrar)
ingen som vill
höra mig andas
endå