Det finns en sån uppenbar kontrast mellan runda kluckande kroppar som vaggar i takt till tågets dunk och ryckningar och alla ytterst hårda, raka stänger, rutor, skärmar och plakat som med skarp precision löper vågrätt eller lodrätt, obönhörligt genom mjuk kaotisk materia.
Som en enorm konstinstallation vi alla är en ofrivillig och omedveten del av.
En travesti av de livlösa kropparnas metropol som transporteras fram och tillbaka i underjorden.

Ett megakalejdoskop, där varje liv, varje liten livsmening funnit sin plats i en glimtande färg, ett sprakande sammelsurium av miljoner färgtoner samtidigt.
Där vandrar vi, genom en av dessa storstäders underjordiska tunnlar, mitt i rusningstiden. Miljontals liv, drömmar, känslor, tankar flyter sida vid sida omslutna likt kokonger, målstyrda till ett oändligt upprepande av livsrytmer spunna av små och stora visioner, lika blinda som handfasta, lika själslösa som skräckslagna.

Och alla tittar som om de var någon annanstans. Det är egentligen helt freakat.