gatolycktorna är
släckta nu
och jag håller
händerna för
öronen
(för jag tål ju
förhelvete inte sanningen
och jag vill ju
inte höra längre)

och tårkanalerna
har jag tappat någonstans
bland kläderna
på golvet i mitt rum
men dom har
endå inte torkat ut än
dom har ju endå inte torkat
ut riktigt än ju



för jag har ju
aldrig hållit
i handen på riktigt
och
alrig kysst någon i regnet
sådär som dom gör på
film
men jag
har letat överallt
efter min verklighet
men jag hittar den ju inte
hör du?
jag hittar den inte





och jag har
så svårt att lita på folk
(det blir så
efter för många
brutna löften
för många
tårar fällda i onödan)

jag har så svårt
att öppna mig för folk
att släppa in
folk i mitt liv
(det blir så
efter för många
ord bakom ryggen
för många
tårar fällda
utav en andledning)



och jag
har bara ingen ork
att torka dom längre
har ingen lust
att se någonting
med öppna ögon
med öppet sinne

- för jag
har ju inget öppet sinne
längre
det har täppt igen
nu
av alla minnesluckor
och sönderrivna
drömmar
och ett liv
som bara handlar om att inte
hålla handen på riktigt

inte riktigt på riktigt
för det kommer
aldrig bli riktigt på riktigt
för dig
när det gäller mig