I blommornas rike
i utslagen ros
satt en skön drottning
och pudrade sin nos

Hon sade till sig själv
"Du är så söt, dina ögon är klara
ja, vackrare än dig
kan väl ingen då vara!"

Och det var så sant
som att blommor behöver bin
att klöver är gröna
och drottningen hette Josephin

Nattens mörker föll
blommorna nickade till
våran drottning bäddade ner sig
under kronblad och kamomill

Men vinden lät henne inte få ro
den viskade i hennes öra
att något snart skulle ske
något som tiden skulle medföra

II

Vår sköna Josephin
steg upp ur sin bädd av blad
en hemlighet glittrade i gräset
men hon visste inte vad

Drottningen lämnade sitt trygga bo
och vandrade barfota ut i natten
något lockade hennes sinne
lockade henne ut på öppet vatten

Eldflugorna dansade
hon hörde älvornas sång
visste inte vart hon var på väg
visste inte att vägen var lång

Men så avtog hennes väg
av något oändligt glittrande blått
aldrig hade vår drottning
sett någonting så flott

Vinden tystnade
älvornas sång dog
då vår sköna drottnings
nyfikenhet övertog

Förtrollad av det okända
böjde hon sig fram
visste inte vad hon sökte
bortom närmsta liljestam

Hon såg en bedårande skönhet
med en lätt förvånad min
hennes ögon var som ädelstenar
hennes läppar som en rubin

Vad drottningen inte visste
var att skönheten i djupet var
hennes egen skönhet
en skimrande bild så klar

Solen första strålar
smekte tusenskönans kind
daggen glittrade i gräset
vinden gick genom björk och lind

En krusning gick över ytan
vinden viskade om att hemåt gå
förtrollad av skönheten i vattnet
ville drottningen inte höra på

III

I blommornas rike
i utslagen ros
satt en gång en drottning
och pudrade sin nos

Men nu vilar hon
långt bortom närmsta liljestam
somnade stilla in en morgon
bunden till sin damm

Och än går solen upp
värmer världen och gör den fin
fortsätter förtrolla med sin skönhet
liksom den förtrollade vår sköna Josephin