det är sommar i min
trädgård
och det skrattar
barn inom mig
(även fast
det var läggdags
för länge sen)


det är fortfarande
vatten kvar i mig
vatten ifrån
förra sommarn
och tårar ifrån vintras




och det är ju
grönt överallt
och sol överallt
ju

fast inte i min
värld


- för det
ekar mörker
i mitt huvud
och spökena som
lever inom mig har
inte gått och lagt sig
än

även fast jag
vet att det är vid sånnahär
tider (när allting bara är
upponer och när livet
liksom bara är utochin)
jag skriver som bäst
så skriver jag ändå inte
för det blir
ju samma skit hela tiden
och jag är så jävla pessimistisk
och nu skriver jag ju ändå
men det skiter väl samma
för det är ju ändå ingen som bryr sig
eller hur
(jag ska ju vara
pessimistisk förhelvete)





(och jag
lever i min bubbla
i min värld
på min egen jord
och luften tar
snart slut
men det spelar ingen roll
för jag andas fortfarande
smärta
och jag blundar fortfarande
och jag tänker inte
andas förrän idag blir
igår igen)