Och vinden smekte mina våta kinder varje natt, om och om igen
Tårarna blev till sömnlösa nätter och nätterna blev smärtan jag skapade under mitt täcke

Vinden slutade blåsa
Tårarna torkade, men smärtan hade redan satt sina mörka sår i mitt inre, som en uppriven tältduk i storm, fladdrandes och växande

Jag lät vinden blåsa när jag föll
Lät fallet bli som ett svanhopp ut över ett mörkt hav
Havet var min smärta, smärtan som ännu plågar mig, i dödens rike