För en väldig massa år sen var jag med i en sån där ...sekt...

Vi forskade i orden genom anagram, tydde sanningens kärna i lövådror  och sög upp stenars kraft genom mantras. Vi läste taro-kort och fann vår framtid tillsammans. Den mentala kraften var alltid överjordisk, vi hade sinnen långt utöver det vi var medvetna om. Sektens uppgift var bland annat att lära oss upptäcka våra egna överjordiska förmågor.

Om det nu inte vore för min eviga analys och mönstersättning av nuet, så hade jag väl fortsatt där än, rabblande mantror i färgglada tunikor och med namn, långt mer exotiska än mitt nick här på poeter. I mitt medvetande så kunde jag aldrig blunda för att "ledarna" alltid fann olika typer av "fel" hos dem som betalade minst eller som glömde sin tunika eller sitt påhittade namn vid seanserna. För mig sken deras syfte att berömma och "uppgradera" de största rövslickarna och de snyggaste tjejerna igenom. Med stor iver slogs prästerna om att "väcka upp" varje liten vilsen själ i fager kvinnoskepnad som äntrade deras lokaler. Det tog heller inte lång tid för en att se att de som bidrog med mest ekonomiskt var också de vars "auror" växte snabbast och fick de mest spektakulära kulörer.

Och där finns väl min stora räddning, och ok. Det känns på något sätt tragiskt att bli fråntagen en illusion, få ett slag i ansiktet av en kall och hård insikt att det som jag trodde var sant, bara var lite grannlåt. Att genomskåda allt det gudomliga, övernaturliga, genialiska som bildade en värdeskala där återigen de med den rätta utstrålningen fick massornas förtroende till skänks, dömde synd ifrån salighet, skar ut avgrunder med malande bullor och tvinnade rättesnören utan minsta tvekan.

Och det är så tragiskt att se den där lilla människan därbakom, med sina basala behov av makt, trygghet, bekräftelse - som en transformatorstation omvandla allt till ett sammelsurium av regler och myter.

Och visst har jag sökt. Visst har jag en önskan om de där svaren som aldrig ges, att vandra de utstakade stigarna med färdpilar vid varannan meter. Visst hade Världen varit enklare bakom ett raster av rätt och fel, ond och god, svart o vitt, ett o noll. Men, nu är det inte så. Och vi alla har en förmåga och kraft att leva med det, men vi måste välja. Och jag väljer Verkligheten, inte profeten. Och svaren hittar jag inuti mig själv.