I henne dömer de
sin egen skuld
fastkedjad och bortvald
irrar hon runt
bland lik

finns det någon
flämtning av liv
att rädda

kriget är för länge sedan
förbi och förlorat

stenar trillar
ur likjättens ögonhålor

skymmer inte längre
sikten

och hon ser

den enda i behov av räddning
är hon

lägger sig äntligen ner
och förblöder

Han som bevarar
och dömer rättvist
gått genom döden
böjer sig ner
lyser sitt ljus
in i skuggan

och hon dricker

Hans liv