Det är minst sagt speciellt att komma till jobbet efter en tids semester. Bara en sån sak som att gå upp under den tiden på dygnet som verkar vara mest obarmhärtig. Jag lyckas kämpa mig till en kompromiss genom att tumma lite på flexreglerna.

När pendeltåget släpper av oss hundratalet pendlare på Centralstationen i Malmö, rusar vi i jämn ström rakt igenom ett provisoriskt sovrum. Ett tjugotal metropolluffare ligger på perrongen och börjar precis slå upp ögonen och titta sig trött omkring. Hemmastickade tröjor, stora toviga och yviga hår sticker upp ur sovsäckarna, en och annan har lyckats ställa sig på benen för att framföra morgonens första anekdot. Där klampar vi rakt igenom, som arbetskulturens uniforma soldater, parfymindränkta med nyputsade skor.
En överdriven kontrast till den frivilliga rotlösheten, att ha hemmet på ryggen och en valfri väg framför sig.

Jag kan under en sekund känna avund. Avund över att inte mitt sovrum förgylls av arméliknande genomfarter med luften doftande av "Vi är på väg". Att till frukosten känna stadens alla pulser rusa förbi köksbordet. Att för dagen undra över nästa anhalt. Sofia eller Narvik?

I vänthallen kan jag konstatera ytterligare ett årstidstecken. Längs hörnor och prång syns nya ansikten med dimmig blick. Tillströmningen av nya kroppar att förstöras av injicerade kemikalier har tagit plats. Redan nu kan jag se framför mig hur de kommer att se ut i slutet på augusti. Redan nu kan jag måtta in sommarens härjningar i deras anleten. Och ju äldre jag blir, desto yngre blir de. Jag fasar för den dag då jag inser att de hade kunnat vara mina barn.

Men, det är som alltid när vi besöker en centralstation. Här finns världen samlad. Här pulserar lycka och katastrof bredvid varandra.

Vid kontoret gör jag varje sommars okrönta klassiker. Jag lyckas knappa in fel kod på passerkontrollen. Det slår aldrig fel. Det ska aldrig slå fel. Annars har jag inte haft en riktig semester.