Ibland, som nu
går jag längs
de regnvåta
nattliga gatorna
i mitt inre

Duggregnet glittrar
i de få gatuljusen
som verkar att bli färre
för varje gång jag är här

Mitt inre är som
en råbocks rop
så svårt att avgöra
om det handlar om
brunst
eller ren panik

De varma ljusen från
familjerummen
kastas ut
och smälter ihop
med den blöta asfalten
Jag är innestängd och utestängd
och
ler lite osäkert
och förvirrat

En skylt av järn
vaggar gnisslande
i blåsten
" Harmoniskt Center"
i skimrande guldversaler.
Och jag är utestängd

Så jag lämnar
det som är jag 
tar din hand
och
finner
det som är jag
och solen stiger

Jag ser tillbaka
alla familjer
har somnat
och du och jag
lever vidare

Jag är bara lite
blöt i håret