18 juli

Natten och hur den sväljer mig; mörkret, stjärnorna på håll, trafikljusens ensamma blinkande, dom öde torgen, regnet, trädgrenarnas prasslande i alléerna, ugglornas ylande, månen - hur den sväljer mig och hur jag försvinner långsamt bort; hur jag blir en del av natten; hur jag ser klockan slå, kyrkotornet och timvisarens mödosamma kamp, och hur tänker för mig själv; lever jag inte mitt liv likadant?


19 juli

Talade med J. och E. igår. Stämningen tryckt, hotfull, hetsig. Jag spottade när jag diskuterade. Dom drack sina öl långsamt, allvarsamt och tittade betraktande, ifrågasättandes, skeptiskt, på mig. Jag vevade mina armar och brusades upp av det jag sade. Dom ville ha en definition. Dom undrade vilka jag syftade till när jag pratade om konstnärer. Jag tog en klunk, svalde den och började veva på armarna igen. Jag tittade dom djupt i ögonen och dom tittade på mig. Jag tittade någon annanstans och talade, med överväldigande ton, likt en führer talar inför sitt folk. Jag sade till dom att för mig är konstnärskapet en livsstil, en strävan och därför också ett lidande; därför att strävandet aldrig hittar fram, aldrig tillfredsställs; och därför är konstnärer människor som lider. Dom vill uttrycka sig själva, dom vill skildra sina liv; men finner det omöjligt därför att dom ingenting annat är än missförstånden dom överösts med och som dom har färgats så till den grad av omgivningens missförstånd att dom nu måste, för att skildra sina liv, också skildra detta missförstånd på ett sätt som folk ska förstå; men det går inte att förstå! Det är en paradox. Att förstå det är att missförstå det. J. och E. tittade på mig och förstod ingenting. Jag fortsatte med att säga att konstnärer är denna strävan efter att avbilda sig själva, uttrycka sig själva, skildra sig själva som detta missförstånd och att det därför inte finns några dåliga konstnärer eller bra konstnärer; det finns bara konstnärer och hur bra och dåliga dom är på att uttrycka sig. Märk väl, det finns konstnärer som är dåliga poeter men det finns inga dåliga konstnärer. Konstnärskapet är ett inre, en livsstil, och uttrycksformen är någonting annat; måleriet, skådespeleriet, musiken, skrivandet, etc. J. och E. drack ännu en öl, svepte den och svamlade fram; \'anser du att du är en konstnär själv?\'. Jag tänkte efter ett tag, som om jag låtsades tveka, sen svarade jag \'ja\'. Ingenting sades. Jag kände mig som en blottad man. En naken man. En missförstådd man. En konstnär.


20 juli

Jag skickade iväg lite av det jag skrivit till en bekant. Inget svar, ingenting.


21 juli

Jag ska skratta så att ni hör och jag ska gråta i min tystnad. Jag ska låta skrattsalvorna gena ned för gator och torg och jag ska få er att vända er om; jag ska få er att kräkas och jag ska få er att gråta och jag ska skratta åt era spyor och jag ska skratta åt era tårar och jag ska gråta i min ensamhet; jag ska gråta åt er och jag ska aldrig förlåta er för min misär; för varför jag sitter här; för varför jag blev född och för varför jag fortfarande lever; det är erat fel, allt är erat fel. Ni hittar på njutningar att behagas av; är inte alla njutningar sånt som hittats på av folk som inte lärt sig och inte kan behagas av sin spegelbild? Räcker inte spegeln? Det är det jag skriker och det är därför ni gråter. Det är det jag skrattar fram. Ni, misslyckade människor! Ni, människor i överflöd, varför ligger ni inte ner? Varför ligger ni inte ner och kysser mina fötter? Vart är palmbladen? Jag förväntade mig palmblad när jag red in i staden! Det finns inga palmblad! Vet ni inte att jag har förkunnat för er, essensen av livet; att jag har givit er skissen, planen, kartan; för hur ni ska hitta tillbaka till era liv? För hur ni ska leva igen? Tillbaka till spegeln, givakt! Tillbaka till spegeln, givakt! Hälsa på mig, viska mitt namn; älska mig, jag förtjänar det. Ni förtjänar ingenting. Ni förtjänar er spegelbild. Behagas! Lär er behagas av er spegelbild! Njut av er själva och gråt! Är inte den enda njutningen, det enda äkta behagat, att stå framför sin spegelbild och förfasas och gråta och skratta åt vem som står där och skrattar och gråter och förfasas och aldrig riktigt visar vilka ni är; tagga ner, spegelbilden ljuger inte! Givakt! Det är dags för er att inse, och långsamt går det upp för er, att ni är, varken spegelbilden eller betraktaren; men att ni är detta missförstånd, den felande länk som gör att ni inte riktigt känner igen er själva i spegelbilden och ni gråter än mer, ni skrattar än mer och ni förfasas; över er själva och det liv ni levt och ni inser att ni slösat bort era liv på behag som ni diktat fram till att bereda för er; sanningen! Som om ni kunde skapa den! Som om ni kunde äga den! Gråt! Skratta! Förfasas! Sanningen har skapat er och det närmaste ni kan komma den är när ni betraktar lögnerna ni diktat fram, till att se dom i dagens ljus, som ingenting annat än lögner; och det närmaste sanningen ni kan komma är just att se er själva i ögonen som sanna lögnare; till spegeln, givakt! Betrakta er, gråt åt era skratt och skratta åt era tårar och förfasas över det komiska och det tragiska; tragiskt för att ni inte kan göra någonting åt situationen; komiskt för att ni ändå försöker, ändå har försökt och ändå kommer att försöka; börja lev! Är inte alla andra behag bara falska, påhittade, fiktiva, varianter av att betrakta sin spegelbild? Ta mig i röven på det! Kan vi skratta åt någonting annat än oss själva? Kan vi skratta alls? Ta mig i röven på det! Vi kan bara gråta och vi kan gråta åt våra skratt; vi är vilsna och vi vet inte om det eller vi är vilsna och vi vet om det; det gör en skillnad eller det gör inte en skillnad. Till spegeln, givakt!


22 juli

Ännu en natt av spridande av ord; utan mening; likt bonden sprider frön över frostfrusen mark. Jag har inget mål, jag har ingen mening, jag har ingen verkan, ingenting alls; jag bara sitter här. Jag sitter här och överlever.


23 juli

Jag skriver för att jag tycker synd om pennan. Jag tycker synd om pennan för att jag känner mig som pennan och jag får sympati för pennan just därför. Jag tittar på pennan när den bara ligger där, meningslös, och dammar och jag säger till pennan; \'inte skall väl du ligga där och bara damma sönder och inte var det väl därför du en gång tillverkades?\' och jag tar upp pennan och jag håller den i min hand och jag skriver för att pennan ska få känna sig meningsfull och jag skriver om mig själv och jag läser mina ord och jag tänker på mig själv och jag känner mig som pennan, begravd under en hög av damm; jag känner mig meningslös.


24 juli

Reportern som svarar på en fråga, först genom att tveka, titta bort, vara tyst, andas in och sen med självsäker röst säger någonting, med ett tonfall som om han vill gömma undan den tvekan och dom kval han just befann sig i; som för att gömma sig själv; som för att spela död inför fienden eller som att spela levande inför vänner; som att gömma sig. Han tror att orden spelar roll, men har inte insett det faktum att vad som verkligen spelar roll är inte vad man säger, utan hur man säger det. Han avlägger sitt svar och bekräftar motsatsen, likt hur clownen, skyddad av smink, ändå blottar sig; inte som den han tror sig vara, det är heller inte relevant, men som den han verkligen är; en människa som gömt sig; en människa som vill vara clown.


25 juli

Jag fyller pappret med ord som en vägarbetare fyller väggropar med grus; jag gör pappret så plant och så blankt och så intetsägande att alla andra som läser det, som läser orden, kan fylla sina egna ord i det; forma sina egna tankar av orden jag skrivit ner; leva där, dö där. Som en vägarbetare gör vägen så plan och blank och så intetsägande att det för folket som färdas därpå inte ska märkas att dom ens färdas, att vägen ens är en väg; men att dom svävar fram. Hur motsägelsefullt är inte alltihop?


26 juli

Märklig dröm; ett torg fyllt av människor, skrikandes och mig själv släpad in i mitten till att stå där och lyssna på deras skrik. Dom skrek: \'vad hände med fjolårets snö?\'. Jag hade inget svar och dom skrek högre ändå. Dom ville stena mig. Dom ville lyncha mig. Dom ville döda mig. Och jag ville dö. Dom insåg att jag ville dö och blev vänliga. Dom ville att jag skulle bli lycklig. Dom ville att jag skulle vilja leva och sedan skulle dom döda mig. Jag visste om deras intentioner och lät mig inte luras. Jag skrek tillbaka till dom: \'vad hände med fjolårets snö?\'. Dom föll i tystnad. Dom kände sig hånade. Jag härmade dom och dom härmade mig med sin tystnad. Dom dödade mig, men jag vann. Dom dödade mig och jag vann. Det var en fin dröm.


27 juli

En man i en mörk allé. En invasion av råttor. Mannen bärandes en påle, slåendes ihjäl råttorna. En kvinna närmandes på håll; händerna i fickorna. Stirrandes, med blicken fäst på mannen. Bestämda steg, rask gång. Knackandes mannen, som var för upptagen med att slå ihjäl råttorna för att ha uppmärksammat kvinnans närvaro, på axeln. Mannen inte överraskad, eller uppvisandes ens en tillstymmelse till rädsla; istället lugnt vändandes sig om mot kvinnan och långsamt skådandes kvinnan uppifrån och ner. Kvinnan till mannen: \'döda inte råttorna, dom är också liv\'. Mannen höjandes pålen, helt lugn, och dödandes kvinnan. För honom var alla människor råttor. För henne var alla råttor människor. Det var den enda skillnaden. Mannen fortsatte döda råttor. Ingenting hände.


28 juli

Att inte veta vad man vill uttrycka och att uttrycka det och få det att framstå för andra att det var det man ville uttrycka. Att inte uttrycka att man inte vet vad man vill uttrycka, men att endast skildra det eller att uttrycka att man vet vad man vill uttrycka men inte skildra det; inte uttrycka det. Natten, det är vad den gör med en. Den förför en bara för att lämna kvar en, ensam och övergiven, där dagens första strålar strömmar in; och där står jag till att betrakta alla levande människor; alla levande döda människor; alla dom som inte vill uttrycka någonting och inte heller uttrycker det; i alla fall så skildrar dom det och andra tror att dom lever. Dom lever inte.


29 juli

Jag ser solljuset och jag bländas av det. Jag tittar ändå och jag ser mörkret bredvid. Jag ser himmelen och jag ser mörkret. Mina ögon är inte gjorda för solljus, men för mörker. Jag föddes till att titta på mörkret. Solljuset ser jag endast som platserna där mörkret inte ännu hunnit erövra, eller tillfälligt, är frånvarande. Jag ser lyckliga människor och jag bländas av det. Jag tittar ändå och jag ser misären bredvid. Jag ser misären inuti. Jag ser mig själv i dom. Jag föddes till att titta på mig själv. Lyckan ser jag bara som människorna jag inte känner, inte har någon aning om, eller som jag lärt känna men som tillfälligt, och gradvis förvandlats till några andra än dom jag lärde känna; dom är alla som främlingar för mig och jag ser misären i mig själv; återigen misären, likt en betraktare tittar på en tavla och ur all upprymdhet en avundsjuka träder fram; en avundsjuka över att inte ha målat den tavlan själv, av att inte kunna, av att inte räcka till. Jag ser lyckliga människor och jag ser lycka men faller in i ett mörker och i en misär; jag ser lyckan men kan inte ta del av den. Jag bländas. Jag kisar med ögonen. Det är vad lyckan gör med mig.


30 juli

Till platserna jag inte känner till, eller känner till att jag inte känner till och hur denna känslan gör platsen till bekant. Jag tänker inte mer på det. Jag går därifrån. Jag går därifrån och känslan av att inte ha någonstans att ta vägen fångar mig. Hur denna känsla gör mig själv till någon bekant och hur jag känner igen mig själv, som en främling, som en vandrare utan mål, när jag står framför spegeln. Jag är en främling som jag inte känner till men som jag åtminstone känner till att jag inte känner till; jag är känslan av att inte känna till; det är mitt jag och platserna jag inte känner till är mitt hem. Jag går dit och jag står där och när jag står där tänker jag för mig själv, som för att berättiga min existens, \'vart skulle jag annars ta vägen?\'.


31 juli

Mitt finger pekandes mot horisonten, pekandes efter fåglar flygandes över horisonten; döda fåglar eller levande fåglar; fåglar som lärt sig flyga men störtar ändå och störtande fåglar som ögonblicket innan marken skulle krossa dom lär sig att flyga; alla dess fåglar, fina fåglar och fula fåglar; mot alla dessa fåglar pekar jag med pekfingret utan att veta varför och hur jag betraktar mitt pekfinger som en timvisare begravd i damm. Att jag inte vet varför jag pekar, gör inte betraktelsen mindre relevant, tvärtom; vet en timvisare om varför den tickar fram?


1 augusti

Det motbjudande i att skriva ner sina tankar och hur förfärliga dom ser ut, inkapslade i ord; misshandlade, fångade. Jag vill inte skriva ner dom. Jag kan inte skildra dom. När jag tänker dom, i min fantasi, är dom vackra och fria som fjärilar och jag vill skildra deras skönheter likt fjärilar, men hur ska jag göra det om inte genom att kapsla in dom, misshandla dom och fånga dom att passa in under ord? Borde jag hellre låta dom vara? Nej, det kan jag inte. Jag måste skriva ner dom för att kunna erinra mig om att dom alls existerat, om att jag alls existerat. Jag tänker på konstnären som vill porträttera det vackraste av alla djur i skogen, men som bara sett djuret på håll, alldeles för långt bort för att kunna göra ett porträtt av det; men som ändå, av det han sett, trots avståndet, bländats av skönheten; för att porträttera detta djur måste ha tillfångata det och för att tillfångata det måste han döda det och han dödar det och han porträtterar detta döda djur; varur all skönhet runnit ur. Porträttet blir ett porträtt av ett dött djur, men som man ändå; trots det döda och trots att skönheten runnit ur, kan skönja dess forna skönhet ur; likt konstnären kunde skönja skönheten på avstånd, och därför hamnar betraktaren på samma nivå som konstnären. Medan konstnären går sönder och samman i sin melankoli över att inte kunna skildra den skönhet han aldrig såg, men som han visste fanns där. Jag skriver ner mina tankar på samma sätt och jag känner mig som konstnären. Jag dödar tankar för att kunna skriva om dom och jag förfasas över att inte kunna fånga den kraft som jag vet att dom besitter, levande; i min fantasi.


2 augusti

Alla är lyckliga. Jag är trött på sånt. Folk går runt och säger snälla saker till varandra och jag hamnar utanför, tyst, ensam och när jag står där känner jag mig överflödig. Jag vill slåss men mina snälla ögon och min blyga uppsyn förhindrar mig. Min vilja att slåss och min rädsla för slagsmål; det dras jag med, det är mitt liv och jag måste göra det bästa av situationen. Så jag hamnar ensam, drömmandes, fantiserandes om dom mest vilda slagsmålen som går att föreställa sig. Igår på tåget hälsade en man artigt god dag till konduktören och konduktören svarade mannen med att lika artigt hälsa honom \'ha en fin dag\'. Jag satt tyst och inom mig vällde det av ilska och raseri. Varför ska dom vara så snälla mot varandra, dom som inte ens känner varandra? Jag kände mig förolämpad, utanför, utnyttjad, passé och inte minst; jag kände mig överflödig. Jag ville slå ner dom båda två och jag föreställde mig hur polis hade tillkallats och hur jag på frågan om motiv hade tittat poliserna rakt in i ögonen, spänt blicken och hållit kvar blicken i några sekunder innan jag började tala, för att förkunna för dom att det jag tänkte säga nu var någonting jag verkligen stod för, någonting viktigt, sedan sagt; \'för att jag menade det\' eller \'för att det ska vara så\'.


3 augusti

Ni kommer att undra vem jag är, ni undrar vem jag är! - och jag kommer inte att berätta vem jag är och i frånvaron av berättelser om vem jag är kommer ni att förstå att jag är han som står bredvid och tittar på; med händerna i fickorna och blicken spänd, utan tillhörighet till någonting som helst men i alla fall, och därför, tillhörande intet; därför tillhörande någonting. Inte heller detta \'intet\' ämnar jag att förklara. Jag vill bara skildra det. Som svarta hål, tystnaden, dimman över torgen och imman på spegeln; jag nöjer mig med att stå där och titta på och skriva om det jag ser och bortom alla mina ord och i oförmågan att skildra någonting som helst ska jag ta er till ingenting; yes, jag ska ta er till landet som intet är.


4 augusti

Samtal med V. igår om Beckett. V. gillar inte Beckett och gjorde det klart för mig. Jag frågade honom varför och han svarade att han tyckte att det var meningslöst, eftersom Beckett själv ansåg det vara meningslöst, det han skrev. Jag svarade att jag gillade Beckett just därför och frågade vidare varför allting måste betyda någonting? Jag är fast i en värld där allting har någon roll och någon mening och jag kommer inte härifrån. Jag är fast där och jag är fast här, jag är fast i det meningslösa och jag är fast där av någon anledning, så mycket är jag på det klara med; därför att det meningslösa av någon anledning är meningsfullt för mig. Hur ska jag få alla paradoxer att lösas upp? Jag är intrasslad, men lika meningslösa som solrosorna var för Van Gogh, lika meningsfull var porträttet av dom för honom.


5 augusti

Idag inte mycket. Jag följde med T. till hans kusin och kusinens fästmö. Det var vidriga scener som utspelade sig. Hon skällde på honom och han försökte spela oberörd. Hon bad honom dra och han försökte lika oberört att svara; nej, det här är min säng och jag sover så gott i den. Hon grät. Han tittade bort. Hon skällde på honom igen och han tog kappan från garderoben, knäppte knapparna, tog på sig sina skor, knöt skosnörena och medan han gjorde det så visslade han. Sen öppnade han dörren, hälsade oss artigt adjö och sade ingenting till fästmön. När dörren hade stängts igen föll fästmön ut i förtvivlan; allting brast, hon skrek och grät och undrade varför han hade lämnat henne. Jag kunde nästan inte låta bli att skratta. Det var en komedi som utspelades framför ögonen och jag var glad att jag var där och såg det spelas upp; vad kärleken gör med människor eller vad människor gör med kärleken? Så många böcker har skrivits om sånt. På vägen hem därifrån, cyklandes, rökandes cigaretter, skrev jag ännu en.


6 augusti

Varför Kafka gillade Flaubert; deras förhållande till litteraturen; att inte läsa för att bli lycklig, men att läsa för att gråta blod; som om varje sida är en fiende, en inre kamp och hur dom övervinner varenda mening genom att rycka tossor av hår från sin skalle, tills dom till slut, skalliga, inser att boken inte är en bok och läsandet inte är ett läsande; men ett slagsmål, för dom är livet ett öde torg som endast kan livas upp och som endast lever när slagsmål utspelar sig där; och det var så dom lärde sig att leva; genom att slåss och deras kamp blir en kamp mot livet, för att överleva och dom inser detta; dom inser det absurda och läser ännu lite till. På samma sätt skriver dom sedan ner vad dom läst, till egna historier; urkramade ur den svarta klumpen av existens likt dom sista dropparna vatten kramas ut ur en disktrasa; krampaktigt. Deras skrivande, likt ett segdraget självmord. Dom skrev sig själva till döden, men dom skrev inte för att dö; dom skrev för att leva livet så hårt och så besinningslöst att det inte längre skulle finnas någonting kvar att leva för. Som om dom förbrukade livet. Dom var författare, men inte minst; dom var dödgrävare. Dom skrev inte för att dö; dom skrev för att leva, för att överleva.


7 augusti

Bara en sak kan jag inte förstå; varför människor lever och hur människor som säger sig vara övertygade om att död är död och endast död, fortsätter att leva och inte bara det, eller inte alls det, men att dom fortsätter kämpa för sina liv; sina rykten; som om dom bryr sig om vad dom lämnar kvar. Alla måste tro på det eviga och odödliga i dom själva och det är inte gud som skapat denna tro, men det är denna tro som skapat gud; eller inte alls skapat gud, men vi har döpt denna tro till gud; det är allt vi har gjort och vi har gjort det för att bättre kunna kommunicera med varandra. Alla levande varelser har denna tro; medvetet som omedvetet. Det är källan till liv; tron på det eviga och övertygelsen om att våra liv inte kommer att övergå och efterträdas i ett stadium av död och endast död; det hade gjort våra liv meningslösa och vi lever för att vi anser våra liv, även om vi inte kan definiera det, vara meningsfulla.


8 augusti

Varför Becketts \'I väntan på Godot\' inte är meningslös trots att handlingen är meningslös; böcker handlar inte så mycket om vad som sägs utan hur det sägs. Konsten är skapandet; konstverket borde betraktas utifrån, eller för att ge ledtrådar, om hur det kom till, om uppståndelsen. Att läsa \'I väntan på Godot\' är inte meningslöst; man vill hitta Beckett i all meningslöshet och man vill fråga honom, sittandes där, varför han fortfarande sitter ner och skriver när han själv anser att det han skriver var meningslöst. Se det inte så, det är fel; även om det han skriver om är meningslöst så är för honom inte själva skrivandet meningslöst, men meningsfullt i någon mening. Det är denna meningsfullhet man vill fånga.


9 augusti

Människor som inte tänker, likt barn som står på trampolinen och säger; jag vågar inte, jag vågar inte, jag kan inte, jag kan inte. Dom som vågat hoppa första gången hoppar snart igen och utvecklar sina hopp. Människor som inte tänker; det är inte för att dom inte kan tänka; alla kan tänka! Men det är för att dom saknar mod, saknar stake!


10 augusti

Kierkegaards värld; ömtålig som porslin, darrande som ett höstlöv, vass som ett rakblad; hur Kierkegaard skriver som om varje ord bär hans existens på skuldrorna; i rädsla och av rädsla håller han pennan; därför att han vet att bara en enda felformulerad mening kan fälla honom, släcka ner existensen och förvandla hela världen till en svart smörja. Han skrev för kortsynt för att kunna bygga upp någon filosofisk teori; men han levde den och han skrev om sig själv, för andra att betrakta, därför; existentialismen föddes inte ur hans penna men med honom, med hans blick, hans svaga händer, hukade gång, dåliga hållning och ovårdade frisyr. Hans bidrag till existentialismen är sålunda inte direkt hans skrifter, endast indirekt; hans direkta bidrag till existentialismen är han själv.


11 augusti

Litteraturen, jag ska lägga mitt huvud i din famn och låta den vila där; jag ska överräcka mitt öde i din famn; jag ska vara dig trogen och jag ska tjäna dig som slaven tjänar sin slavägare, som Romeo tjänar sin Julia.


12 augusti

På jakt efter Joseph Beuys. En sann konstnär. Han kunde ingenting konstnärligt egentligen, eller han kunde allt.


13 augusti

Att det är för sent att vända om; att det är för tidigt för att lägga sig ner att dö. Att det är för tidigt för att läsa ut böckerna, att det är för sent för att sluta läsa. Att det inte längre spelar någon roll; att tiden har sprungit ifrån mig och lämnat mig öde kvar till att betrakta dess flykt; fåglar och timvisare och tåg och vindar och regndroppar och forna vänner och gräshoppor och nätterna och mornarna och solen och stjärnorna och gud och djävulen; hur dom försöker att undvika mig och skapar runt mig ett vakuum, som om jag bara hade haft lite mindre självinsikt hade kallat för en aura, och hur dom i detta vakuum kraschar in i mig som flugor kraschar mot skyltfönstret och på den andra sidan; hur skyltdockorna bara står där; dom har varit med förr, det syns på deras hållningar, det syns på deras avsaknad av reaktioner; att dom har varit med förr - men för mig, ah! Uppställd likt en skyltdocka till att beskådas och skrattas åt; eller inte uppställd till att skrattas åt, men uppställd till att betraktas och skratten kommer därefter, för att det finns ingenting där att se; likt poliser som stormar ett tomt hus skrattar i ögonblicket då dom inser att huset var tomt; skrattar genant och skyndar snabbt därifrån; dom lämnar mig kvar, öde, i ett vakuum som endast passar till att dö inuti. Deras skratt är det enda beviset på existens som jag har, det enda beviset på att jag verkligen lever; och ändå, hur dom skrattar åt ingenting!


14 augusti

Söker sig människan till det mystiska för att hon vill erövra det, besegra det, belägra det, utrota det med en sanning, eller söker hon sig till det mystiska därför att det är den enda plats hon kan hitta där sanningen är frånvarande? Det ena behöver inte utesluta det andra, det första förutsätter till och med det andra; men det andra förutsätter inte det första. Det finns människor som söker mystiken i det redan objektivt sanna och det finns människor som söker sanningen i det mystiska; men vad människan har en fallenhet för är det mystiska i mystiska; att inte däri söka någon sanning men att göra det till sanning, göra mystiken till sanning; varför? Därför att människan är svag. Därför att människan hatar sanningar och varför hela mänskligheten går ut på att söka sanningar har givetvis ingen annan förklaring än att mänskligheten och människan drivs av självförakt. Det mystiska får oss att känna oss som oss själva ett tag, får oss att känna oss mänskliga; hur paradoxalt är det inte? Kärleken till självföraktet är den sanna kärleken; den äkta kärleken. Att vi känner oss mänskliga endast när vi sätter oss upp, sätter käppar i hjulen, förnekar vad mänskligheten går ut på och vad mänskligheten bygger på? Nej, mänskligheten bygger inte på mystik. Mänskligheten bygger på vetenskapliga sanningar och den bygger inte heller på vetenskapliga sanningar; men den bygger på vår fallenhet för vetenskapen; detta är mänskligheten. Eller för att säga det än tydligare; vetenskapen byggde inte oss, vi byggde vetenskapen och vetenskapen formar oss. Vi byggde en maskin, ett någonting, som skapade oss. Vi byggde gud därför att vi inte hade någon vetenskap och vi lät gud bli vår vetenskap; nu vet vi bättre och gud är död och har varit så ett bra tag. Vi byggde vetenskapen, en maskin; vi byggde en maskin vars enda syfte är att långsamt förgöra oss; att dränka oss med sanningar och förkunna för oss hur svaga vi är; hur omänskliga vi är. Summa summarum; mänskligheten är självdestruktiv.


15 augusti

Dom stora frågorna håller mig sällskap och jag tänker på dom i min ensamhet; inte för att lösa dom; det går inte, det har jag insett och det är just därför jag tänker på dom; jag tänker på dom för att dom aldrig kommer att överge mig och jag tänker på dom för att göra dom sällskap och jag tänker på dom för att stå ut med min ensamhet, som egentligen inte är en ensamhet eftersom dom gör mig sällskap; men det är sant, dom gör mig sällskap på ett sådant sätt att jag bara känner mig än mer ensam; likt en äldre man känner sig ensam i en yngre bekantskapkrets; han ska dö, dom ska leva kvar. Han känner sig inte ensam inför döden, men han känner sig ensam för att han vet om dödens ensamhet. Så frågar jag mig själv, kommer frågorna göra mig sällskap när jag ligger i graven? Även denna fråga är en fråga utan svar och jag tänker på den för att stå ut med ensamheten.


16 augusti

Jag borde sluta mig till anden, jag borde låta honom tala; inte hålla honom tillbaka; jag borde låta honom få fritt spelrum; jag borde låta han leva.


17 augusti

Fruktansvärd dag. Jag har inga pengar. Jag ville inte säga till farsan att jag inte hade några pengar, trots att jag var tvungen att låna pengar av honom. Jag blev galen. Jag tänkte hoppa från balkongen. Jag tänkte ta mitt liv. Farsan undrade vad jag gjorde och trodde att allt var hans fel. Jag svarade honom inte. Jag tog nyckeln och drog därifrån. Jag sprang genom allén och hem till mig. Jag satte mig på min säng och bestämde mig för att i framtiden inte göra någonting. Att bara dö och få det som att framstå som ett försök till liv; att jag i alla fall försökte leva; det är det minsta man kan säga om mig. Jag är hungrig. Jag har ingen mat. Jag har inga cigaretter. Jag har inget liv. Hur länge ska jag stå ut?


18 augusti

Jag är ensam. Jag känner mig övergiven. Jag vet inte varför. Jag kan inte identifiera mig med någonting levande, någonting alls. Allt det levande tråkar ut mig och jag går på stan och släpar benen efter mig och jag känner mig utanför och jag känner mig ensam. Jag vet inte vart jag passar in. Jag kanske inte passar in någonstans. Alla andra har sina egna liv. Dom kommer in till mig ibland och dom pratar en massa strunt. Dom säger en massa saker, mig säger dom ingenting. Sen går dom ut. På väg, bärandes, släpandes, haltandes tillbaka till sina egna hörn av världen. Jag kan inte ens längre underhållas av komiken i det tragiska. Hur folk kämpar för att överleva, för att undvika döden; när hela deras liv, eller brist på liv, styr deras steg spikrakt mot gravarna. Jag behöver någon att älska. Jag behöver någonting att förstöra; någonting nära nog att slå mig fri ifrån. Jag behöver ett bevis, en bekräftelse, på att jag lever. Mitt liv går ut på att hitta denna bekräftelse. Och när jag väl hittar den; att slå mig fri ifrån den, att bevisa motsatsen; att hitta någonting att dö ifrån; mitt liv går ut på att dö.


19 augusti

Fördrivit dagen med att tänka på Släden; vill hitta figurer som passar in; hittar dom i skisser som jag på måfå skissar fram; en man med försjunkna axlar, lidande; en man med rak rygg och bredfotad gång, bestämd; och så håller det på. Men hur ska jag börja? Hur ska dialogen inledas? Hur ska jag kunna, efter att ha tänkt ut dom första dialogerna, så tama och så tafatta och gråa inför världen, övertyga mig själv att dom inleder den bok som jag, måste jag inbilla mig när jag skriver den, kommer att hjälpa mig att lämna mitt sovrum, mitt dunkel, och befrias från allt det dogmatiska som ligger som en svart smörja över min kropp.

S. - Det är bråttom, daska upp dig! Vi måste gå nu!
V. - Vad är det frågan om?
S. - Vadå \'vad är det frågan om\'? Ha, det vet du mycket väl!
V. - Vad pratar du om?
S. - Du vet vad jag pratar om. Kläd på dig och kom ut, jag väntar här utanför.

(V. slängde på sig sina kläder, knöt skorna och gick ut på farstutrappen, där han såg en släde ståendes; täckt av en presenning. Mörkret hade precis gett vika och bakom dom regntunga molnen kunde man skönja en sol på uppgång, som fick dom regntunga molnen att lysa mörkt, hotfullt. S. stod bredvid släden, ivrigt rökandes en cigarett, stampandes med fötterna och oroligt tittandes mot horisonten som om han försökte, genom solens position uppskatta vad klockan var. Han kliade sin hand mot pannan, upprivet, brådskande och kastade en hastig blick mot stugan, för att se om V. var redo än; fick syn på V., slängde cigaretten ifrån sig, tog tag i slädens handtag som för att poängtera att det var dags att gå nu, att ingen tid kunde gå förlorad, och tittade härsket mot V.)

S. - Kom igen!
V. - Lugn, jag ska bara knyta skorna först!
S. - Vadå \'lugn\'? Ska du ha en smäll på käften? Skynda på nu!

(V. nyvaken, förvirrad, som om han fortfarande befann sig i nattens drömmar. Visslandes, knytandes sina skor långsamt, som för att markera för S. att han inte var någon sådan man körde med. S. flåsandes, tunga andetag, dragandes släden ett steg framåt.)

S. - Kom igen! Du sabbar för oss båda!
V. - Jag kommer!

(V. stegade några steg framåt, tog tag i slädens handtag och dom började långsamt gå. V. fortsatte sitt visslande men hejdade sig snart när han insåg slädens tyngd; släppte greppet om handtaget, slog ut med armarna och tittade S. djupt i ögonen.)

V. - Vad i helvete! Den väger ju bly! Du måste driva med mig! Ge mig en cigarett!

(S. grävde motvilligt i sina fickor, fick fram en böjd cigarett som han slängde iväg till V.)

S. - Ett jämrande till och jag slår in pannbenet på dig, fattar du? Det här är vad vi står inför. Du har inget val.

(V. letandes efter tändstickor i sin bröstficka, tände cigaretten, tog tag om handtaget igen och dom fortsatte sin gälla gång framåt. Bakom släden syntes djupa spår. Grusvägen hade blivit mjuk av allt regn. Fåglarna flög lågt den dagen, regnet stod som spön i backen.)