Säg;

varför är det så i denna värld

att makten med alla dess otänkbara medel
alltid samlas kring de korrupta själarna,

medan de moraliskt integrerade 
får finna sig i en tillvaro
som mestadels är beskuggad i exil?


Finns det måhända någon mörk syntax,
stavad i ett förvrängt typsnitt,
vilket bara glöder när medvetandet
är bländat av "Jag", "Min" och "Mitt"?

Är kanske stavelserna av liv - livet som låter leva -
förpassad till utmarkernas osäkra stigar
och lägereldens spelande reflektioner i några få ansikten
den enda plats där de finner en frist?