Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

om en rädsla som bara faller och jag orkar inte falla med




jag är trött
och du tar min hand
och säger
det är lugnt nu
det är bra nu


men hela världen
skakar
och du vet att
jag vet att du inte är
tillräckligt mycket att hålla
fast vid


(och så
faller alla dom
stjärnorna
som vi hade lämnat
kvar på andra sidan
månen igårnatt)





jag vet att
jag inte når
dom
men jag måste
bara måste
sträcka mig efter
dom
bara för att känna vinden
mot min handflata
bara för att veta
att jag har försökt
eller nått sånt

och du bara skrattar
åt mig
kramar min hand
och viskar i mitt öra
det är okej
jag är också rädd



och för ett
ögonblicksekund
faller vi
och alla sömnlösa
nätter utan slut
ramlar över mig

du lägger
armarna om mitt huvud
för att skydda mig
(eller bara för att
jag inte skulle
se smärtan
som speglades i dina ögon

eller bara för att
du inte skulle se smärtan som
speglades i mina)




Fri vers av M.K. Jonsson
Läst 537 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2007-08-03 14:44



Bookmark and Share


    vilgot hellros
shysst
2008-05-15

    ej medlem längre
Ja, alla har vi våra smärtor och våra egna små kors att bära. Bra slut som trots allt andas någon slags ensamhetsgemenskap.
2007-12-22

    Noyle
Skitbra! Man känner igen en del fraser, men hela dikten var ändå bra skriven och mycket vacker.
2007-08-10

  kj_
vackert!
2007-08-03

    ej medlem längre
du är lika underbar som vanligt, älskar ditt slut<3
2007-08-03
  > Nästa text
< Föregående

M.K. Jonsson
M.K. Jonsson