Vad är det som har hänt?
Det som juli gav i överflöd, försvann med augusti.
Jag hittar inget som jag vill skriva om. Det enda jag skulle vilja skriva om är de där jävla kärleksdikterna igen.
Och vem vill läsa kärleksdikter på Poeter? Vem suktar efter pommfritt som ligger på golvet på Burger King? Vem vill höra om ännu ett lidande eller kval, om två fötter på kakelgolv, om tårgas och hjärtskärvor i vasken? Vem vill höra om tårgas och halvkvävda förbannelser?
Jo, jag skulle nog kunna säga att jag är kär. Fast jag vet inte i vem. Det är den där känslan av urkarvat inre, av kommande stunds meningslöshet. Det kanske inte är kärlek?
Jag hade en fin kväll igår med Eva, mitt hus av ljus. En glädje kryper in i mig när hon är där, med mig. Men, jag vet att ett liv består av så mycket mer. Och mitt inre vakuum består. Tanken på morgondagen ger mig huvudvärk. Det enda just nu som verkligen kickar i mig är bilderna jag försöker få ner på papper, till ljudet av Entombed, Rammstein, Manson, katatonia, Slipknot, Lok...
Allt flyter förbi och jag hinner bara snappa upp smådelar, fragment, kluddskisser.
Sällan är något på allvar. Och när det är det så är det häftat med en fet prislapp.
Och på skärmen lyser alla kärlekssubstitut och jag ser Christer Sjögren stå och le i hörnet tillsammans med Julio. Nej, fan. Inga kärleksdikter. Och Katatonias alla jävla låtar gnäller om samma jävla sak

What is it in my eyes?
A piece of broken glass?
Is this the time I should be  on my knees
Is this your way of telling
Another have been found
Now I know Its teargas in my eyes


Jo. Det är snyggt. Tårgas och krossat glas. Fast det skulle ju vara någon att sakna. Någon att banna och känna sig sviken av. Men, om det inte finns?
Nä, jag tror jag behöver lite bensin i mina ådror.