Jag känner hur asfalten
andas
i natt när mina skor
går upp och ner för
kvarterets alla gator

(Man brukade säga att
alla vägar leder till
rom
men jag vet sanningen
att egentligen leder alla vägar
hem till dig)

Det är kallt
jag kan nästan se hur jag
andas
(konstigt
jag känner
ingenting)
men jag tillåter mig inte
att skaka av köld
när så många andra
dör av den
jag tillåter mig inte heller att
svettas
när så många andra
dör av solen

jag har slutat dricka
och äta också
eftersom det finns så många som
dör utan det
men det säger jag inte högt
för då måste jag träffa psykologen
och dom kommer inte tro
mig när jag säger
att jag inte bantar
att jag inte har anorexia
utan att jag mår illa
av att äta och dricka
tusen omättade munnars föda

(dessutom känner jag mig duktig
som uppfyller era krav
och blir smal
smalare
smalast
död )

Det är ironiskt
tycker jag
att alla klagar på sammhället
när ni i själva verket
är sammhället
(mitt sammhälle
mitt eget personliga
helvete
det är ni
ärade publik )
känn er inte ärade
det var ingen komplimang
känn er inte unika
för att ni är en del av någonting
(någonting stort och
korrupt)
ni är unika
precis som alla andra
i hela jävla världen
men det kunde ju varit värre
ni kunde ha varit helt
ensamma
om att vara
det

Natten går mot sitt slut
som alla andra gör varje dag
(i gymnastikskor
eller converse
det spelar ingen roll egentligen
för vi ska alla försvinna
runt hörnet av världen)

Jag följde aldrig alla vägarna
hem till dig
för med tanke på hur många
som aldrig får känna kärlek
kändes det inte rätt
att jag skulle få göra det
och med det konstaterade jag att
jag inte hade något kvar
att känna
utom



sorg