Det var precis när jag läste en dikt av Alex Bengtsson.

"Den där smällen borde vara för hård för att vara en människa. En människa smäller mjukare, tycker jag."

Kvinnan bakom mig var förvirrad och jag kände dunsen och det efterföljande smattret längs tåget sidor som mer åt ting-hållet. Något hårt, sprött. Inte mjukt. Tåget bromsade in så snabbt det kunde och allt släcktes ner. Den loje konduktören tvekade en liten stund och gick sen in till tågchauffören. Han kom inte ut därifrån.

Till orden av en dikt om en skoda, slutade en människa sitt liv med en duns, några ynka metrar ifrån mina läsande ögon.

I kupén härskade fredagshopp och planeringslistor. Därutanför var helvetet så tungt att bära, att ett framrusande tåg var lättare.

Bland resenärerna gick mobilerna varma och armbandsur kändes plötsligt väldigt viktiga. Därute var all tid till ända.

Alla blev faktiskt skärrade, men de gjorde allt för att skjuta det ifrån sig. Tramsiga gubbar sprang fram och tillbaks i tåget för att försöka få en skymt, på nåt sätt för att demonstrera en hårdnad hud som inte fanns. För i ögonen syntes deras skörhet. Jag fattade inte vad som var poängen. Vem vill frivilligt behäfta sin näthinna av synen på ett mellanting mellan slaktavfall och människa?

Och det är klart jag undrar. Vem vill frivilligt ta en sån smäll i nyllet? Vem vill frivilligt få hundratals bannor över sig för sinkade timmar på ett järnvägsspår, ifrån resenärer som inte ville missa en minut av en mulen fredagseftermiddag?

"Om de nu ska ta livet av sig så behöver de väl för fan inte förstöra för oss andra."

Nä, våra timmar utanför Lund kändes inte tunga jämfört med ett liv, utsmetat på hårt järn.

Och jag kände på nåt sätt för att gråta för en förlorad själ som kanske kunnat räddas, som kanske kunnat talas till rätta, men istället ritade jag en namnlös hjälte, förvriden i kramp.

Jag vet inte varför.