Jag har just gått under helgen och funderat kring "konceptet" självmord, som vi alla ser det, så som självmordstagaren ser det. Allt p g a av det som hände mig i fredags. Ja...se föregående text.

Döden kommer aldrig utan bekymmer eller ofattbar sorg. Det finns en kropp att ombesörja, det finns tonvis med minnen och sorger. Med ett självmord  finns också ord som vi alla velat säga men som aldrig fick komma fram.  Det finns frågor som gnager sönder ens inre, frågor som förblir obesvarade.

Du får gärna döma mig som grotesk, men jag vill ifrågasätta själva agerandet. Jag vill ifrågasätta självmordet som det definitiva utsuddandet, som den desperata åtgärden till att ta bort sig själv.

Många begår självmord för sina inre smärtor. Men det är det yttre de förintar. De har ont i själen, men tar död på kroppen som åtgärd. Jag kan se en brist på logik i detta. Det finns de som plågas av inre demoner och röster. Skapelser som inte har en fysisk förankring. Likväl är det den fysiska förankringen som självmordskandidaten vill klippa av. Lika lite som att själen ska få frid efter döden, kan själen bli fri ifrån sina plågoandar.  Naturligtvis en ren spekulation, men som sådan av lika stort värde som alla andra tankar om tillvaron efter döden. Ingen vet, helt enkelt.

Sen finns den så genomträngande känslan hos de flesta självmordskandidater att allt blir så mycket bättre för omgivningen om de försvinner. Och det är en så fruktansvärt sorglig uppfattning som jag t o m hört småbarnsmammor uttala. Inte baserat på något faktum, finns känslan där, så kompakt och destruktiv. Det är en uppfattning som nästan golvar mig av sorg och som gör att jag skulle vilja göra allt i min makt för att beröva allt levande den känslan. Det finns ingen känsla så fel, det finns ingen känsla så livsfarlig.

Och det var tanken på den känslan som träffade mig då jag insåg i fredags att en människa krossats under tåget jag satt i.

Och jag kan förundras över människors öppna förakt för självmordskandidater, speciellt de som försinkar resenärer i rusningstid, en fredagseftermiddag. Det finns en sorts outtalad anklagelse om svaghet, om oförmågan att klara av livets svåra stunder, om vekheten inför plågor som kanske alla bär på. Vad vet jag? Men, för mig är det en signal på att det finns människor som inte mår bra. Själv mår jag prima och kan knappt ha ett bättre liv. Men jag får genom en duns i en tågkupé en påminnelse om att en människa föredrog en våldsam död framför en fredagseftermiddag och Hela-Helgen-Ledigt. 

Är det så att det är normalt att lida? Är det normalt att vardagarna ska vara en plåga och varje morgon en smärta? Är det menat att vi ändå ska stå i och fylla våra liv med ständigt elände? Är det så att livet ska vara strävsamt och vi är veklingar ifall vi strävar efter förändringar? I så fall är den där dunsen i tågkupén en signal på att något är så in i helvete fel.