Det känns nästan som om jag fyller år idag.
Solen skiner över Ersbodaängarna.
Alla är här:
fotbollslagen, scouterna, nykteristerna, slöjdföreningen, linedansarna, bibliotekarierna, folkets hus, socialdemokraterna och alla grannar.

Öppen scen,
och min lille store grabb och hans polare ska spela.
Två Nirvanalåtar och en Sonata Arctica.

Förra året var jag svag,
undkom döden med en hårsmån.
Släpade mej till Ersbodaängarna på kryckor,
och det snurrade runt, det mesta.

Och min lille store grabb var ännu mindre.
en av dom yngsta på scenen.
Han och hans polare spelade \"Smoke on the water\"
och \"Bad moon rising\"

Och min lille store grabb och hans polare
gav förmodligen alla i föräldragenerationen en riktigt nostalgitripp,
oberoende av hur det lät.
Men det kan ju har låtit bra också.
Jag hörde inte så noga.

Jag var där, men inte riktigt där.
Och jag sa hej till folk - men inte riktigt hej.
Och efter en timme på ängarna, orkade jag inget mer den dan.
Tog smärtstillande och stöp i säng.

Jag tror nästan att jag fyller år idag.
För jag mår bra och jag lever.
Och jag säger hej till människor jag tycker om,
och det är många.
Och jag kan dunka min son och hans polare i ryggen
och säga att dom spelade bra.

För det gjorde dom.
Även om jag egentligen inte gillar Nirvana.
Ersbodagrabbarnas tolkningar lät iaf både kaxigare bättre än originalet.
Eller så är jag bara okritisk.

Svårt att vara kritisk en dag som denna
- jag lever ju.

Tack sjukvården!
Tack skattebetalarna!
Tack Gud!

Ersbodaängarna sjuder av liv.
Och jag är en del av det livet.
Fortfarande...

Det känns nästan som om jag fyller år idag:

Ett år.