I min hemstad är hösten speciell. På många sätt en välkommen gåva, förebådande nytt, fräscht. En massa nya människor kommer hit, står vid Grand Hotel och frågar på knackig engelska efter Centralen.
"Follow the stream." brukar jag svara kryptiskt och de tittar alltid lika förvånande på mig, varje gång.

Luften är fräsch, alla tänker fräscht. Det är nya kurser som gäller. Från gammaglobulär laserteknik till genusvetenskap, och däremellan en nypa kvällskurs i ljusstöpning eller kattpsykologi.

Alla komma de ifrån världens alla överskuggade hålor för att se kunskapens ljus och drabbas av flitens eviga låga.

Bladen skiftar färg ifrån den ack så utjatade gröna till alla regnbågens färger, likaså tittar halsdukarna fram i lika matchande färger. Rött, rött, rött. Alla våra kinder har mognat.

Affärslivet vaknar. Man kan åter köpa macka på Widerbergs och ta sig ett dopp på Högevall. Fönsterputsarna sköljer bort sommarens damm ifrån rutorna och de nya artiklarna fyller upp hyllorna.
Folk byter sina kåtvåta sommarblickar till glittrande new view-look och leenden med bolmande ångpustar.

Dessa kära människor går runt på gatorna med papper i handen och tittar runt som om de vore på vernissage, plitar ner nåt på sina papper och går vidare. Lokala excursioner varvas med glada upptåg med tokroliga insparksstudenter i vansinniga utstyrslar.

Alla skrattar och håller med att gummibandet är nästa klädsel efter stringtangan.

En gång hade en grupp studenter förirrat sig in på bakgården, vid huset där jag bor. Märk väl. Den bakgården är det gråaste och tråkigaste som finns. Den är tråkigheten platsifierad. Men, detta verkade inte bekomma studentgruppen som noterade kornen i asfalten och halvt upplöst betong. I ett slag av obefogad optimism ger jag mig på försöket att mota ut gruppen. Detta är dock lika utsiktslöst som att leda en fårskock genom Konsum.

Träd, elskåp, telefonkiosker och uteliggare fylls med plakat om allt ifrån tango till ölbryggeri och en och annan klassisk disco-annons. Lika många är de desperata skriken efter en plats att bo, uppsatta med transparent tejpremsa och genomtänkta papperslitsar. De finns överallt. Överallt.

Det som en gång var irriterande har nu blivit en identitet med en pittoresk nostalgikänsla. This is Lund by Autumn. Detta är min hemstad och här ska jag leva. Här vill jag dö.

Och ännu ett intellektuellt glädjepiller poppar upp när en halvgapande yngling i brokig tshirt står mitt i Lundagård och frågar efter domkyrkan. "Follow the stream." säger jag och går därifrån kluckande av skratt.