Så går dagar mot sitt slut tillsist...
Tycker ändå att allt känns lite trist...

Dagar som börjar med glädje och koll...
Slutar tyvärr med ovisshet och moll...

Vackra toner klingar inte i min själ...
Känner igen känslan så väl...

Man kan känna sig stark men ändå rädd...
Vill synas men inte bli sedd...

Man vill låta rötterna slå rot...
För att sedan elda dem till sot...

Min själ nu längtar efter stranden...
Att sakta få vandra i den blöta sanden...

Om regnet den dagen bara vill falla...
Så syns inga tårar bland dropparna alla...

Jag ÄR god och vill alla väl...
Men ändå så hatar jag min själ...

Jag önskar att själen kunde sluta skrika...
Orkar inte höra, vill ej ge vika...

Nu ska jag låta kroppen få sin eländiga vila...
Och höra på regnet som ihållet strila...

Må min morgon bli ljus och klar...
Och att natten ger mig alla svar...

Sakta vandrar jag bort mot sömnens hamn...
Lägger mig tryggt och stilla i Universums famn...