När tårar rinner tycker man antingen att det är skönt att gråta ut eller så tycker man det är jobbigt. Men när jag grät över dig blev jag bara full av tankar eller blev jag tom? Jag kommer ihåg allt. Jag bara satt framför dataskärmen och kollade på bilden på dig. Nej, jag kollade inte. Jag stirrade. Jag verkligen fokuserade på dig dig DIG.
Sen kom saknaden. Jag kände att jag saknade dig så mycket att jag inte kunde göra annat än att gråta. Och jag grät inte ens. Jag storgrät. Tårarna sprutade ut ur ögonen och jag snyftade så mycket att det kunde ha hörts flera mil. Så jag tog min hjärtkudde (som det står love you på) och pressade den mot munnen och näsan och snyftningarna lät en aning mindre. Jag kunde inte kolla på bilden längre. Isåfall skulle grannarna tro att jag var en deprimerad, misshandlad unge. Jag kunde inte sluta. Och snart så snyftade jag inte mer. Jag satt bara där och pressade hjärtkudden mot magen, men tårarna rann. Jag undrar hur länge. Jag var liksom borta. Så jag vet inte om jag satt där i en minut eller en timme. Men en sak förstod jag. Att om man börjar gråta så mycket av saknad till en person så är den personen så himla älskad. SÅ HIMLA ÄLSKAD. Jag älskar dig. Bara dig. Men fy fan vad jag döljer det. När jag pratar om dig tar jag dig mer som en liten unge som var rolig. Men du var mer än så. Du var underbar. Du var underbarare. Du var underbarast. Och jag blev kär. Det är verkligen ett minne jag aldrig glömmer. Även om jag blir senil så kommer det minnet finnas kvar. Vi var sådär lite blyga för varandra. Sen så började sms:en. Haha, dina SMS var så roliga och jag blev så glad den gången du skrev \"puss\" till mig för första gången. Gulligt, ellerhur? Sen blev det vi. Bara POFF blev det vi. Och när det var vi så var jag så fruktansvärt lycklig. Allt var enkelt. Allt var lätt. Ingenting var jobbigt. Ingenting var svårt. Det måste jag säga tack för. TACK för att du gav mig den tiden.


Jag älskar dig förevigt, jag lovar dig det.