Jag skulle egentligen skrivit om engagemang för lemlästade pakistanier. Jag skulle egentligen ritat tusen hjältar som format enorma sköldar mot ondska och djävulsskap. Jag skulle egentligen vilja skänka alla både ljus och värme.

Men, ibland går det inte. Ibland är det så svart att det inte finns möjlighet att ens hitta sig själv.

Detta skulle vara veckans krona, full av frihet och förhoppning om helgens stora begivenhet, ännu ett möte med underbara människor med all världens tankar att dela. Men, inte just idag. Inte just nu, när själen inte är med och kroppen är pulvriserad betong.

Jag skulle vilja skicka långa, hårda och varma kramar, inslagna i fina paket med rosetter på, till alla och envar som behöver. Men inte just idag, när armarna ligger fastspikade i golvet, närmast komiska att betrakta.

Detta är inte dagen då tankarna sprudlar och ivern piskar min rygg.

Detta är inte dagen.

Svarta änglar har byggt bo i min kropp och det hänger inte ens en flugsmällare ute i köket.

Detta är dagen tiden borde gått förbi. Detta är stunden som aldrig borde blivit påfunnen.

Jag blundar och önskar att allt förbleknar.