I vinterbäcken porlade världens alla tårar

Där vid gränsen, där himmel mötte

helvete, där höstlöv, vinterbäckar, solstrålar

och vårblommor kan samexistera

Mitt tunna pekfinger, krokigt och åldrande

satte denna stilla yta i gungning, svall

och vågor, skeppen i den lilla bäcken började strida

En enda rörelse, En enda

röra av det vackra och det skrämmande

I vattnet speglade jag mig bar

I vattnet såg jag det som denna

sammansvärjning skulle innebära

I vattnet såg jag, världen