Det brustna hjärtat bildar diktens nav,
ur smärtan regnar floder utav tårar
ty längtan svikes, kärlek grymt man sårar
och lyckan den går mestadels i kvav
I känslors svall från stormigt upprört hav
där bränning slår, vid dödens dystra bårar,
vid alla livets gränser står vi dårar
och sjunger högt på randen av vår grav
Men ensam står du ej med dina kval -
det vet jag, liksom en gång Ofvandahl,
som goda vänner fick i tusental
För sorgsna skalder ges här likars tröst
när gråten stockar sig i sargat bröst
Ja, här finns de, som hör din svaga röst