vet du hur det känns
att förlora sig själv
precis i den sekunden
man hittar en framtid
i någon annans blick

i hans blick

när det blir till en förlust
att inte ta vara på
den kärlek någon ger dig
bara för till varandets skull

hans kärlek

(hans armar blir ett skrymsle
fritt från allt ditt självhat
och med dom svåra orden
stannar han tiden bara för
att du ska få andas ett tag

men så släpper han dig
och tiden går förlorad
precis som du
för du har kvävt dig själv
utan honom för
han är din respirator
om inte din dödsfälla
och utan varandra
går ingen om inte båda
förlorade)

så säg mig

vågar du verkligen
förlora dig själv
i något som inte är äkta

i honom

när du är så medveten om
att ditt självhat kommer
sluka någon till sist

sluka honom
sluka dig

sluka världens färger