trasiga nätter i min säng
och ur min kudde klättrar
drömmarna ut och övertar
min verklighet

jag andas försiktigt
men får ändå varenda fönster
att kasta glasbitar åt natten

minnen trasar upp mitt skinn
och rycker bort stora remsor
av vad som en gång varit
skuldfri hud

sexåringen i mig gråter
för hon intalade sig själv
att hon aldrig skulle bli
som jag är nu

jag skälver under täcket och
låter ångesten flöda ner för
mina kinder och dränka kudden

slutligen somnar jag utmattad och
fylld med avsky för den där
vetskapen om att imorgon
när natten dör och dagen vaknar





finns jag fortfarande kvar