En man i övre medelåldern, håret glesnat i fjällens vindar,
rätt senig och benig och ej överdrivet intresserad
att platsa bland Sveriges mest välklädda män.
Dåligt insatt i såpoperors handling,
mer välunderrättad om blåsippans fortplantning
än om Linda Bengtzings kärleksliv
mer hemmastadd i Thoreaus koja i Walden
än på Grythyttans Herrgård.
Kan vintertid iakttas strövande
längs huvudstadens stränder
med ett öga mot sjöfågelflockarna
och ett mot himlen - det kan ju blåsa förbi en duvhök.
Går du intill honom och hör att han mumlar för sig själv -
det är inte så att han är galen,
inte heller pratar han i någon mobiltelefon -
han tuggar nog på en strof,
vänder och vrider den i munnen -
stör honom inte!

Väl kapabel att lyfta upp en harunge i en korg
men för klok för att göra det -

Björn Nilsson tänker jag mig så.