han möter marken
utan att tänka på det
han är så hög att han
kan ta på taket
himlen är hans tak
han ryser
fast det märker han inte
han är för upptagen med
att dra i trådarna
till gudarnas sprattelgubbe
han tror själv att han skrattar
men hans inre skådespel
får ingen se

(jag går genom en död stad
som kom att stjäla min barndom
och jag går förbi en trasig människa
som sitter lutad mot ett träd jag aldrig
märkt förut, fastän jag gått samma väg
tusen gånger förr
han vet nog inte själv vart han är
vem han är
och jag tänker att
han har också hamnat på fel ställe)

det går förbi en blek flicka
ogenerat iakttar hon honom
han låtsas inte om det
men han märker oroliga ögon som
granskar hans själ
han fantiserar om att hon är hans räddning
men vad vet hon om livet
hon har hamnat på fel ställe för att lära sig
något om verkligheten

(det är lätt att skylla sin misär på annat
på en stad, för vi är alla likadana när vi föds,
ovetandes och förskräckta eller kanske
förtjusta, det är inget vi minns. mammas trygga
hölje omfamnar dig inte länge nog. oavsett
om man bor i pajala eller malmö. en stad kan
inte döda någon, det är ungdomen)

han lutar sig mot
ett träd?
han minns inte något träd
han vet precis vart han är
han har aldrig bara tänkt på
att det funnits ett träd där
faschinerande
hur småflickor klär upp sig
eller ner sig
för att gå runt på stan
visa upp sig
visa ner sig
alla gör abort
berusade på
bekräftelse
han blir aldrig pappa
och han vet om det

(jag kanske är borttappad
någon kanske borde hitta mig
ta med mig hem
eller så behöver jag bara hitta
någon mer som är borttappad
så vi kan vara borttappade
tillsammans
men vem skulle det vara,
alla har hamnat på fel ställe för
att lära sig något om verkligheten)

han blir aldrig någons älskling
och han vet om det

(fast vad vet jag om verkligheten
vad vet någon om verkligheten
när man är 16 år)

han älskar inte någon
kanske marijuanan
det fyller honom med
ett känslomässigt kaos
likt kärleken
det gör honom kall
det vet han
han är påläst
han undrar ibland om ingen
kommer älska honom
rädda honom
eller bara hitta honom
men vem vill ha en
borttappad pojke

(jag inser det
när jag passerar
pressbyrån påväg hem
och som av reflex läser
på löpsedlarna
om nobelpriset
10 december
att jag kommer inte bli nåt
jag kommer inte utföra
några hjältedåd
inte ens små hjältedåd
jag tänker på min familj
om vad dom blivit
eller inte blivit
på min bror och gudarna
vet vart han håller hus
droger och kriminalitet
ingen känner igen honom
men vad gör det
han skulle inte känna igen
mig heller)

han inser i det tysta
i sin vrida värld
att allt snurrar
precis som jorden
och att himlen skickar
ner en stege för honom
att beträda
han viskar; ta mig dit
men hans ben lyfter honom
inte och han faller ner på
marken
ser hur himlens stege blir
till ansikten
\"ska vi ringa ambulansen?\"

(hon vaknar till av sirenerna
från en ambulans
irriterad och klarvaken
svänger hon in på storgatan
tänker att den borde heta
snorgatan
svär tyst att blåljus är dårljus
sen når hon ytterdörren
vrider om nyckeln i låset
tassar upp för trappen
och somnar utmattad i sin säng)

///

han minns ingenting
förutom ett par blå ögon
han tror det var någon han kände
men han minns inte säkert
han sitter på golvet i en lägenhet
anstränger sig för att minnas namnet
på lägenhetens ägare som sitter bredvid
är dom vänner? hur?
äh det spelar ingen roll
\"skål för livet!\"

(jag sträcker på mig
det är som om kroppen har vridit sig
hamnat helt fel och strejkar mot världen
nej idag stannar jag kvar i sängen
jag vet vad som plågar min kropp
det är min avsky för min livstristess)

blå ögon
en tjej eller hur?
någon han låg med?
han funderar sig till vansinne
överväger att ta en joint

(tillbringar dagen i sängen med ett fotoalbum
där finns ett halvt fotografi, vart andra halvan
är det har jag ingen aning om
det är en strand av något slag och jag är liten,
bar och rund. jag gråter lite. sedan somnar jag)

han känner hur revbenen spretar när han
tar av sig sin svettiga tröja
han släpar sig genom lägenheten och öppnar
kylskåpsdörren, ingen mat helt tomt.
när han stänger dörren åker flera lappar och
foton ner, men han orkar inte plocka upp dom

(andas älskling
för deras skull)

han ser den andra killen
som kanske är hans vän
plocka upp efter honom
och han betraktar sitt foto
återigen hamna på kylskåpet
det är ett halvt fotografi
på honom
han var runt 10 på kortet
brunbränd och havsglittrig
han minns inget av det där

(djupt)

han minns inte ens
att blå ögon
är lillasyster