Det går inte att föklara,
Det gör bara inte det,


Att bara finnas där när det spöregnar som värst, ensam, utan att man behöver frysa.
När kläderna klibbar fast vid kroppen utan att det gör något.
Att skrika ut hela sig själv utan att någon hör.
Bara våta grässtrån, bara det mörkblåa, där uppe, en strimma sol, bara kanske.
Att höra sina andetag, smattret och dånet.
Att springa utan att bli trött.
Barfotafötter som blir upprispade av alla stenar och grenar, smärtan finns där, och jag älskar den.
Bara just nu.
Dånet som slukar världen bara för en sekund, och sedan spottar ut den ingen.
Men jag blir inte rädd för jag har varit där förr, och jag älskar det.
Allt mörknar, men jag finns kvar och ser hur allt omvandlas till glödande partiklar, bara för en bråkdels sekund. Mörker. Och sedan om igen.
Att bara jag förstår gör inget, det är mitt och ingen kan ta det ifrån mig, det jag älskar.
Det är mitt, ingen kan ta det ifrån mig, inte så länge jag lever.



Men det finns inte nu,
kommer kanske igen,
bara kanske,
en sekund varje år,
två ögonblick,
eller en evighet.




Det går inte att föklara,
Det gör bara inte det,













Bara en galnings ursäkt säger vi.