Visst har jag tagits utav många

men ingen lyckades mig fånga

så som näcken en gång gjorde

genom att trassla in mig i sina blommor

Det var i det djupa vattnet

där det inte gick att simma

Där jag skrek på Hjälp

timma efter timma

Som senare visade sig vara en kort stund

Jag kände det treva över hela kroppen

och skräcken som jag erfor

var tudelad, rädslan för vattnet

och detta hemska som slet i mina trosor

det var det där som var Näckens Rosor