En underbar poetisk text med en
svindlande vacker historia underfundigt
gömd i sina sparsamma ordslingor…

POETEN vandrar en regndisig
sommargryning under skriande svalor
tvärs över blomsterängen, dvaltyngd och
oseende som den tröga och morgonstela
humlan. Men naturens gudinnor, Flora och
Fauna, här gestaltade av blåklocka och
fjäril, möter honom i sin skönhet och
andaktsfullt uppväckt kysser han den
morgonens dimma som kommer att ligga
över nejden tills skymningen åter faller

Där slits den drömska idyllen isär av
ett sådant häftigt känsloutbrott som är
det stora poetiska sinnets
särmärke!!! Mesidiotjävlar!!!

Så grips författaren plötsligt av
kenningar –
kanske utlösta av rödvinsförtäring under
gårdagskvällen, eller måhända
skagenröra-
han hinner ej promenadens egentliga,
först här avslöjade mål – det idylliskt
belägna dasset. Han hukar strax utanför
dess faluröda knut och, fasa!!! Ur
gräset höjer sig själva ondskans
sinnebild med en väsning, den gröna
ormen hugger med obändig kraft tänderna
i poetens skälvande skinka (där är det
ett litet, lätt tillrättat, korrekturfel
i den utlagda texten, ”skällande” skall
läsas ”skälvande”
På platsen för tragedin ligger i den
resignerade slutstrofen en sorgens lilla
mänskliga lämning, som vi i finstämd,
blundande melankoli.
Underbart, underbart! Högljudda
applåder.