28 november

Inte längre såg jag pennan som en eld eller en fyr, men liksom en brandslang och mig själv som en brandman stående framför ett gigantiskt eldhav desperat försökande släcka elden; mina tankars eld, infernot av ord. Vad var det som brann? Det var mitt forna jag som brann! Det var mitt forna jag som brann! Det var min framtid och mina drömmar som brann! Det var min självinsikt och mitt balanssinne som brann! Jag höjde brandslangen i midjehöjd och försökte släcka elden. Jag försökte släcka elden! Jag försökte släcka elden därför att jag visste att om jag inte släcker elden och om allting brinner upp, så kommer jag ingenting ha kvar att skriva om och heller ingenting kvar att leva för. Jag försökte släcka elden därför att jag visste att jag annars hade blivit galen, och dött.


29 november

G. förstår inte vad kärleken är och ingenting gör mig så hysteriskt, vansinnigt, ilsken som när jag pratar med henne och hon kräver av mig att älska henne. Hon säger att jag måste älska henne för att få hennes kärlek. Jag ber henne istället att älska mig för den jag är och hon svarar, \"men det är inte kärlek\". Hon anser att kärlek är att passa in i en mall, en kärlekens mall, och det må mycket väl vara på det viset, men i så fall är det inte kärlek jag söker. Inte mänsklig kärlek, inte den formen av kärlek som går ut på att ge och ta. Vad jag söker är någonting mer, någonting utöver, någonting spirituellt, religiöst; en kosmisk kärlek. Den kärleken som dom kristna hyser inför Gud, någon som älskar mig, inte för att jag är den jag är och genom att vara den jag är, är tillgänglig för kärlek. Nej, men någon som älskar mig för den jag är och genom att vara den jag är, vara så otillgänglig för kärlek att ingen någonsin kan träffa mig med sina kärlekspilar, inte ens sikta, därför att dom ingenting har att sikta emot. Någon som jag kan veta säkert älskar mig inte för att jag älskar henne, utan älskar mig ändå; vad kallade dom sådan kärlek i antikens Grekland? Ska jag begrava mig i skiten för om någon älskar mig ändå? Otillgänglig, höljd i mystik och min frånvaro så påtaglig, så närvarande att om någon älskar mig så är det genom sitt förakt för tillvaron, liksom en kristen ber till Gud, knäpper sina händer och viskar, “gud, kom ner till mig. Jag behöver dig. Ser du inte hur ensam jag är?”. Sådan kärlek! Så otillgänglig för kärleken att folk kommer att se mig, inte som ett objekt värd att älskas, men som kärleken i sig. Som en gud, sådan vill jag älskas! Jag vill älskas av folk som inte har något val, men att älska mig. Och på det sjunde trappsteget ska jag hitta en flicka som fallit ned på sina knän och jag ska väcka henne ur hennes böner, lägga handen på hennes skuldra och med lugn och harmonisk stämma säga, “dina väntans tider är förbi, ty jag är han du väntat på”. Och hon kommer resa sig upp och lägga armarna runt min nacke och säga att hon älskar mig och när hon säger att hon älskar mig kommer jag att säga till henne att hon är min gudinna och att det gudomliga i henne är hennes kärlek till mig och jag kommer älska henne och jag kommer att älska henne, inte för att hon är tillgänglig för kärleken, men för att hon är kärleken. Den kärleken som gör prinsar av grodor, det är ingenting för mig. Vad jag söker är kärleken som gör gudar och gudinnor av folk och fä.


30 november

Igår, hur jag letade efter Kafkas dagböcker som barnen i ett brinnande dagis letar efter nödutgången. Jag kastade runt mina kläder i rummet för att se om dom låg därunder, jag rev upp mattor, svingade runt täcken, sprang och slog mig maniskt i pannan allt medan jag skrek till mig själv, \"vart är dom?\". Jag hittade dom, men lugnet var förstört. Det lugn som jag, just innan jag började leta efter boken, befann mig i och det lugn som gjorde att jag helt plötsligt och med sådan väldig ängslan kom på att jag ville bjuda in Kafka till. Det var lugnet som vänligen talade om det för mig, att \"här borde Kafka ha varit med\". Det var det fridfulla som jag ville bjuda hem Kafka till. Inte kaoset, inte infernot, inte den jordbävning som orsakades av att jag inte hittade honom. Jag tog upp dagböckerna och jag förmådde inte att läsa dom. Mitt hjärta pumpade och mina fingrar letade efter Arthur Rimbaud.


1 december

På tiggarens handskrivna skylt stod att läsa: \"Ninjas killed my family, need money for kung fu-lessons”.


2 december

Ingenting gav mig gud. Jag kom ensam, föddes naken. Han gav mig inte dansen, men den dåliga självinsikten. Han gav mig inte orden, men den dåliga självinsikten. Så att jag dansade ändå, trots att jag inte kunde. Så att jag skrev ändå, trots att jag inte kunde. Jag kan inte dansa, men jag dansar ändå. Jag kan inte skriva, men jag skriver ändå. Jag dansar och jag skriver, därför att jag tror att jag kan. Han gav mig den uppriktiga tron på mitt falska skrivande, och ur den skapades den falska inbillningen att jag kunde skriva. Han gav mig det naiva och han gav mig det dumdristiga. Men han gav mig någonting att skriva om. Jag skrev mitt falska skrivande om den uppriktiga tron och den uppriktiga tron dödade det falska skrivandet. Jag tittade på vad jag hade skrivit och jag slog mig själv över bröstet och jag läste orden för mig själv och mina läppar vattnades och tungan blev ljummen och mjuk och jag sade till mig själv, “är det så här det känns att vara Gud?“. Jag skrev om min tro på skrivandet, på mitt eget skrivande; det var det enda jag hade att skriva om. Liksom en fysikstudent som på sin första lektion tar sig an att utvärdera Einsteins relativitetsteori till slut börjar utvärdera sina egna utvärderingar; så hålls mitt skrivande vid liv. Och hur, i början av mitt skrivande, varje mening jag skrev i min fantasi och uppriktiga tilltro till mitt skrivande tjänade som den första raden i ett nytt Iliaden, ett framtida Iliaden.. och nu, hur varje mening endast tjänar som den sista raden i mina första försök att skriva ett framtida Iliaden. Men kanske är det så, att framtidens Iliaden inte kommer skildra antika krigshärar i trojanska krig, utan nakna, undernärda poeter framför sina speglar.


3 december

När hon åt, hur hon tuggade genom att först smälla ihop käkarna för att sedan låta underkäken falla ner och röra sig liksom en cirkel innan den återigen smällde ihop med överkäken. Ögonlocken halvt täckande ögonen, blicken hängande. Det fick mig att tänka på en kossa på grönbete.


4 december

Fredag, bilarna kör lite fortare än dom brukar. Folk bär stora matkassar i sina händer, stressade. Vinflaskor under armarna, finklädda. Men fåglarna sjunger samma sång som alla andra dagar och solen följer samma gång över himmelen som alltid förut. På fredagar, därför endast lyssna till fåglarnas sång och endast följa på solens gång. Inte låta mig påminnas om att det är fredag och att jag är precis lika ensam på en fredag som alla andra av veckans dagar.


5 december

När jag tittar på gamla videoupptagningar av Kasparov, hur han flyttar sina pjäser som om han känner dom och hur han bläddrar i sina schackböcker som om han var en del av dom och dom en del av honom, liksom en kristen bläddrar i bibeln; som om han var född där och som om han aldrig kommer att komma därifrån. Det är hans värld, schacken är hans värld och i schackens värld är han fulländad. Varför skulle han någonsin vilja flytta därifrån?


6 december

Jag såg ett geni på stan. Han ramlade fram och skrek okvädningsord till omgivningen. Ingen kunde längre ta honom på allvar, förutom han själv. För sin omgivning var han geniet som hade gått och blivit galen. Enligt sig själv var han geniet i en galen värld. Så är det med folk som tror för mycket på sin egna genialitet, dom ifrågasätter inte längre sina egna tankar och dras ned i skiten av fobier och paranoia och fördomar. Dom tänker för sig själva, \'den tanken tänkte jag, och eftersom jag är ett geni kan jag inte tänka fel, låt mig därför följa denna tanke!\'. Dom ifrågasätter inte längre sig själva och dom ifrågasätter endast folket som ifrågasätter dem och dom ifrågasätter folket som ifrågasätter dem för deras ifrågasättande. Dom suddar ut skiljelinjen mellan tankarna och sig själva, dom glömmer av att det är i relationen och friktionen mellan tankarna och tänkaren som genialiteten finns och att avsaknaden av en sådan relation är galenskap.


7 december

Att misären är obeskrivbar, är det inte det som är definitionen av misär? Att befinna sig i ett tillstånd man inte kan förstå, än mindre beskriva och därför inte ha någonting att skriva om. Jag har gett mig ut på djupa vatten, förlåt mig. Jag har fattat pennan för att skriva om misären, förlåt mig. Jag ska förklara den som obeskrivbar. Jag ska inte förklara den inifrån, inte dess insida, inte dess själva väsen. För det går inte. Istället, jag ska springa ifrån den, jag ska springa ifrån misären, och när jag hunnit ifrån den, vända mig om och skriva ner vad jag ser. Det vill säga, jag ska måla min spegelbild och jag ska måla av min spegelbild genom att identifiera mig som den som målar av och genom att förtränga att jag också är den som blir avmålad. På så sätt ska jag förklara misären. Genom att beskriva det som inte går att beskriva, på så sätt ska jag hitta någonting att skriva om. Förlåt mig.


8 december

Mamma, jag älskar dig och du älskar mig. Men den bekräftelse jag söker av dig är större än så. Jag vill veta om du hade älskat mig om jag var konstig! Jag sitter uppe hela nätterna och skriver poesi som jag inte ens själv kan förstå och hur jag gör det och hur jag gräver ner mig själv i skiten för att du en gång ska hitta mig och fråga mig varför jag har blivit så konstig. Då ska jag titta på dig och säga att jag har blivit mig själv och våra blickar ska mötas och det ögonblicket ska komma då klockan stannar och alla fåglar håller andan och i din blick ska jag utröna om du fortfarande älskar mig. Om du inte gör det, då har din kärlek varit falsk. Din moderliga kärlek inte någonting annat än falskhet och din relation till mig, låt den förbli lika ytlig som en tennisspelares relation till sin pokal.


9 december

Det som är vitt för dig är grått för mig. Det som är grått för dig är svart för mig. Det som är svart för dig är döden för mig. Ser du, hur jag lider mer än dig? Ser du, hur mitt väsen är så ömtåligt att det du kallar för lycka, för mig är apati och att det du kallar för apati för mig är dödsångest och att det du kallar för dödsångest för mig är död. Inser du, att vad som för dig är en vänskaplig kram för mig är en örfil och att vad som för dig är en örfil för mig är en kniv i hjärtat och att vad som för dig är en kniv i hjärtat för mig är en kniv i hjärtat som vrids om. Jag måste vara försiktig, för om du har ett liv.. så har jag ett halvt.


10 december

Istället för att ständigt förfasas över att jag inte skriver, tillåta mig själv att inte skriva. Om jag skapar ett liv där jag inte skriver, om jag skapar ett liv och en existens där jag inte skriver men endast vankar av och ann i verkligheten.. då kan jag, när jag väl sätter mig ner för att skriva igen, skriva om detta liv och denna existens. Men vilket självförakt och ursinne det kommer att leda till och hur min penna kommer att söka, likt en soldat efter fienden, efter mitt forna jag, det jag som inte skrev! Och om den hittar detta jag, sticka sin trubbiga spets i mitt hjärtat till att låta mig förblöda. Ingenting skulle kunna få mitt skrivande jag att förlåta mitt icke-skrivande jag för att det inte skrev, ingenting! Och hämnden som väntar, milda makter.. det kommer inte bli ett vanligt mord, inte ett vackert mord, men en ren avrättning. En författare som sticker sin penna i bröstet framför spegeln och inser för sent att det är för sent, och på alla sätt omöjligt, att skriva även om självmordet.


11 december

I natt, hålla fast i pennan. Dra pennan efter mig, likt en plog över frostfrusen mark. Vad som helst och vad det än krävs av mig; hålla fast i pennan! Om så den skär djupa fåror i min hand; hålla fast i pennan! Om den så skär hela min kropp i tusen bitar och om den så dränker mina läppar i bläck och om mina läppar dränkta i bläck så ger ekon åt helvetets demoner; hålla fast vid pennan!


12 december

Ingenting skrivit. Dessa nätter, när pennan är tung som bly och bläcket tjockt som tjära. Och orden, vad ska dom skildra? Kan dom skildra någonting annat än sin omgivning? Kan omgivningen, den tunga pennan och den tjocka tjäran, skildras på något annat sätt än som blanka ark i dagboken? Oförmågan att skriva, kan den skildras på något annat sätt än blanka ark i dagboken?


13 december

Men i din innersta kammare fick jag aldrig plats. När jag behövde dig, när jag bad på mina bara knän om en kram, en enda kram.. då vände du mig ryggen. När jag inte behövde dig, då älskade du mig. Du ville ha mig som en trofé. Du ville ha mig som en trofé!


14 december

Jag tittar på bokhyllan och böckerna är böcker. Jag tittar på kartan och kartan är en karta. Jag tittar på tavlorna och tavlorna är tavlor. Jag tittar på stolarna och stolarna är stolar. Jag tittar på väggarna och väggarna är väggar. Jag tittar på fåglarna och fåglarna är fåglar. Jag tittar på himmelen och himmelen är himmelen. Borta är dagarna då böckerna var författare, kartorna var drömmar, tavlorna var konstnärer, stolarna var hantverkare, väggarna var horisonter, fåglarna var friheten och himmelen var poesi. Borta är dagarna då verkligheten bara var en scen, en tom scen, och fantasin var rekvisita. Borta är dagarna då verkligheten bara var verklig och scenen bara var en scen därför att rekvisitan behövde någonting att stå på, och aldrig var verkligheten någonting annat och aldrig var scenen någonting annat än platsen på vilken rekvisitan stod. Då flödade vinet! Då porlade bäckarna och fjärilarna dansade över ängarna! Då var spegeln en spegel och fönstren var fönster. Men när jag idag tittar på spegeln är spegeln ett fönster ut. Inte längre kan jag skriva om min spegelbild, varför? Därför att jag inte längre ser den! Jag ser ett fönster ut mot rymden och tomheten och tystnaden och hela det tomrum av ingenting värt att skriva om som i folkmun kallas för apati men av poeterna kallas för döden.


15 december

Mamma, hade du varit stolt över mig om jag blivit gammal och ful och gått och dött i en mörk gränd, insjunken i mina egna spyor, skrynklig.. undernärd och med håret otvättat sedan evigheters evigheter? Mamma, hade du lutat dig över mitt lik och kysst mig adjö en sista gång? Mamma, hade du dragit dina rena fingrar genom mitt smutsiga hår och klappat mig på kinden som du klappade min lena kind under mina barndomsår? Mamma, jag var så ung och oförstörd då.. var jag inte det? Mamma, jag var så vacker då.. var jag inte det? Mamma, jag hade hela livet framför mig då.. hade jag inte det? Mamma, du hade så höga tankar om mig.. hade du inte det? Mamma, jag blev inte det där du ville att jag skulle bli.. visst blev jag inte det? Mamma, jag blev ingenting.. eller hur? Mamma, förlåt att jag har gjort besviken! Mamma, jag vet att du har gråtit! Mamma, förlåt mig för dina tårar! Mamma, låt mig torka tårarna på din kind och lägga armen runt din nacke och viska i ditt öra, \"mamma, förlåt mig!\". Mamma, förlåt mig! Mamma, säg att du älskar mig! Mamma, jag älskar dig! Mamma, hade du varit stolt över mig om jag skrev en bok och döpte den efter dig? Mamma, hade du älskat mig om jag i den skrev att jag älskade dig? Mamma, hade du viskat mitt namn i tystnaden då? Mamma, dina viskningar.. bara dom kan överrösta tystnaden! Tystnadens dån! Tystnadens skri! Mamma, dina stämband är starka nog att överrösta orkaner! Men mamma, jag vill inte höra dig skrika! Mamma, jag vill inte höra dig överrösta orkaner! Mamma, jag vill höra dig viska mitt namn! Mamma, jag vill höra dig överrösta tystnaden! Mamma, hade du varit stolt över mig om jag hade blivit gammal och ful som en fullgubbe och skrynklig och utblottad och gått och dött i en mörk gränd på vilken folk slänger sina sopor genom fönstret och råttorna flockas som gamar över mitt lik innan någon ens hunnit hitta det? Mamma, hade du låtit begrava mig då? Mamma, jag vill begravas under en stor ek på ängen! Mamma, jag vill att du ska begravas bredvid mig! Mamma, kan vi inte begravas bredvid varandra? Mamma, hade du varit stolt över mig om jag gick och dog i en mörk gränd? Mamma, hade du låtit begrava mig då? Mamma, hade du varit stolt över mig och tänt ljus på min grav och lagt blommor där på min födelsedag? Eller mamma, hade du, när dödgrävarna sänkt ner min kropp i jorden och prästen sagt sitt farväl, lagt handen på din axel och bett sin bön om gudarnas paradis och ängen där alla änglar samlas på för att dricka eftermiddagste, höjt ditt sänkta huvud mot skyn, öppnat dina sammanbitna läppar, korsat dina spända armar och med en vädjande blick till gud sagt, \"det där var inte min son! Gud, tala om för mig att det där var inte min son! Gud, jag talar om för dig att det där var inte min son! Gud, jag vet att du har gråtit! Gud, förlåt mig för dina tårar! Gud, förlåt mig! Men gud, det där var inte min son!\".


16 december

Misären som sådan, lidandet och smärtan; det är ingenting jag oroar mig för. Jag vet att jag bara har inbillat mig det! Jag har inbillat mig att jag lider och jag lider därför! Jag har fått för mig någonting, jag har skapat mitt mörker! Jag vet att det inte finns på riktigt och är inte rädd för det. Men vad jag är rädd för, är att inbilla mig själv om att jag någon gång, idag eller i morgon, kommer att inbilla mig att inbillningen inte är en inbillning och därför inbilla mig att jag inte kan ta mig därifrån! Att det är omöjligt! Den inbillningen kommer jag aldrig att kunna ta mig ur. Inbillningen om att jag inte inbillar mig, den inbillningen kommer jag aldrig att kunna ta mig ur.


17 december

Jag skulle skriva någonting om saliv, men jag glömde av. Jag skulle skriva något storslaget om saliv, men jag glömde av. Så jag skriver det här, futtiga, istället. Jag skriver att jag skulle skriva om saliv, så att jag inte glömmer av att jag glömde av.


18 december

När jag gick in till chefen för att säga upp mig från arbetet så frågade han återigen vad jag hette. När jag sade vad jag hette så spände han sin kalla blick djupt i mina ögonhålor och sade oberört, \"jaså I., ha det så bra då\". När jag bad chefen att få semesterersättningen redan på nästa avlöning så spände han sin kalla blick djupt i mina ögonhålor och sade oberört, \"ja, men varför ska du ha ersättningen nu mitt i vintern? Är det inte bättre för dig att vänta med den till sommaren så att du kan göra något bra av pengarna?\". Jag svarade chefen att min semester var nu och att när han skulle ha sin sommarsemester så skulle jag jobba. Han bläddrade nonchalant i några papper och höjde sina ögonbryn demonstrativt, hittade pappret han letade efter, höll upp det framför sig med pekfingret och tummen, läste några rader och sade, \"det är ändå bara en tusenlapp du pratar om, är det så angeläget att få den redan nu mitt i vintern?\". Jag tittade på honom och mina näsborrar vidgades och jag höjde rösten och jag sade till honom, \"en tusenlapp är kanske ingenting för dig, men för mig.. en tusenlapp! Det räcker till tio flaskor vin, en limpa cigaretter och Pablo Nerudas samlade verk! Ge mig mina tusen kronor på nästa avlöning, annars kommer jag hit med knytnävarna!\". Sen vände jag mig om, öppnade dörren och stängde dörren efter mig. För några sekunder, och rent intuitivt, kände jag för att smälla igen dörren med sådan kraft att handtagen skulle ramla isär, men sedan hejdade jag mig och tänkte att han måste tänka att jag tänkte på att smälla igen dörren men ändå inte gjorde det, liksom hur Muhammad Ali inte slog ett slag till när George Foreman var på väg ner i Zaire 1974, därför att han inte ansåg det vara mödan värd att slå ett slag till på en redan slagen man, och hur han lät honom falla långsamt till marken, långsamt, långsamt; inte för att förskona honom ytterligare skada, men för att förödmjuka honom. Och hur lejonen äter upp strandade, övergivna elefantungar utan att först döda dom, därför att dom vet att elefantungarna ändå är förlorade och på alla sätt oförmögna att fly. Jag slog inte igen dörren, jag stängde den tyst, tyst. Även om han inte kände sig som en slagen man så fick mitt sätt att tyst, tyst, stänga dörren på honom att förstå att jag såg honom som en slagen man. Så tyst, så tyst, stängde jag dörren.. tyst, så tyst, som ingen människa förut stängt en dörr på.


19 december

Den natten rusade hjärtat som en skenande häst och hjärtslagen dånade med sådan kraft att jag hörde dess ekon eka mot hjärnbalkarna likt kyrkklockor och jag försökte sjunga lyckliga visor men alla lyckliga visor förvandlades till begravningshymner och jag såg min egen kropp sänkas ner i jorden och jag såg jorden kastas över mig och jag såg hur mina nära och kära skrattade och tjöt av förtjusning för varje näve jord dom släppte ner. Jag undrade vad som hade föranlett detta hjärtats raseri, vad som hade upprört hjärtat så till den grad att den försökte slita sig loss ur mig och kravla därifrån. Det var mina ord! Det var mina ord och hur jag hade skrivit i ursinne och hur detta ursinne hade smittat hjärtat och hur kroppen hade kommit i otakt och disharmoni. Det var skrivandets ursinne som föranlett hjärtats raseri! Hur min penna river min kropp isär, även fysiskt. Hur orden retar hjärtat och hur hjärtat försöker döda mig. Nog måste jag finnas, ändå. Nog måste jag finnas, för vad skulle det annars vara som smärtan livnär sig på? Nog måste jag finnas, för jag lider ju.


20 december

Hur offret blev en gärningsman och gärningsmannen blev ett offer. Jag hörde den berättelsen berättas. Det var en berättelse om hämnd. Livet, jag ska hämnas på dig! Läs vad jag skriver, livet; detta är min hämnd på dig! Livet, jag är inte färdig med dig och du är inte färdig med mig.. låt oss slåss till en av oss dör.


21 december

Jag ska ge ut boken. Jag har inget val. Och det jag skriver nu ska vara med i boken. Mitt hopp är att boken på ett misslyckat sätt ska skildra ett misslyckat liv för folk att se det totala misslyckandet av en misslyckad man som inte ens kunde förklara sitt misslyckande. Kommer folk då att låta sig själva inte förstå, men istället lära känna misslyckandet inifrån och in, dess innersta väsen? Och kommer folk att titta på mig med en moders förtvivlade blickar och säga till varandra, \"titta där är han, den misslyckade mannen som inte ens kunde skriva en misslyckad bok!\". Och skratta. Låt dom skratta! Ja, låt dom skratta! Ni kan skratta bäst ni vill. Jag ska ge ut denna bok! Jag ska ge ut den, för om jag inte ger ut den så skulle mitt liv inte ens ha varit misslyckat, men än värre; det hade inte varit något liv. Inget liv alls! Endast död! Jag lever genom pennan och jag lever endast där. Utan penna vandrar jag runt som en död man. I skepnader, som skuggan av vem jag är; författaren till denna bok! Och, med vilka reaktioner boken än tas emot, så ska jag, om någon frågar mig om det var värt att skriva denna bok, säga att det inte var det.. därför att det inte var det. Jag, som så innerligt identifierat mig själv som misslyckad att jag inte längre kan skilja mellan mig själv och misslyckandet och därför inte ens anser mig vara misslyckad men själva misslyckandet, kommer att se slutförandet av denna bok som ett lyckande, en triumf så stor att jag inte längre kommer att kunna identifiera mig som mig själv. För, vad är det värsta som kan hända en misslyckad person? Att återigen misslyckas! Men, vad är det värsta som kan hända misslyckandet? Att lyckas! Att inte längre känna sig förtjänt av sitt misslyckande, att känna att han har svikit misslyckandet och därför, oförmögen att ta del av sig själv. Hur varje lyckande får honom att sakna sitt forna jag och känna sig ovärdig allt som sägs om honom. För varje fint ord som i framtiden kommer att sägas om boken jag just nu skriver, kommer jag att distanseras ytterligare lite till från mig själv. Nej, inte spelar det heller någon roll huruvida boken tas emot bra eller dåligt.. eller alls tas emot på något sätt alls annat än med tystnaden. Det är nämligen ingen bok, utan mitt liv. Och ett liv kan man inte tycka illa om. Dom som tycker illa om boken kommer därför att tycka illa om boken för att dom har läst boken som en bok, och.. det är deras problem. Dom som tycker om den kommer att tycka om den därför att dom inte läst boken som en bok, men tittat på mig, drillat sina långa blickar över min nakna kropp, min sargade kropp, min bleka och undernärda kropp och antingen älskat eller hatat vad dom sett, men aldrig och aldrig ångrat att dom tittade. För jag är inte en sån som förkläder mig i ord. Nej, sån är inte jag! Ack och fy! Jag är inte sån! Jag är inte sån! Jag är en sån som blottar min nakna kropp! Jag är en sån som blottar min nakna kropp och kallar det för poesi därför att på min nakna kropp får alla poeters poesi plats, i mina sår reflekteras all poesi som skrivits! I min blick, alla poeters misär! Och min hud stinker alla dofter som poeterna någonsin försökt att skildra! Ack och fy! Ack och fy!


22 december

Dagerman, hur han skrev om luffare som om han var en av dom. Harry Martinsson, hur han skrev om luffare som om han ville vara en av dom. Dagerman skrev den nakna sanningen. Harry Martinsson skrev den sanna nakenheten.


23 december

Jag har för många ord jag vill skriva ner på samma gång, för många tankar cirkulerande i skallen. För mycket av allting. Jag kan inte plocka ner dom. Jag kan inte urskilja dom och dra isär dom. Det är ingen regnskur där orden kommer droppande ner en och en, det är ett skyfall där himlen öppnar sig och låter dränka mig i en syndaflod. Och tankarna jag vill skildra, det är inga enskilda moln jag kan måla av. Det är en dimma som, om jag hade målat av den, bara hade blivit ett ark färgat i grått.


24 december

Morgondagen blir en bra dag. Jag ska träffa M. vid hamnen för att där äta lunch på en mycket fin restaurang. Jag ska äta den fisksoppa som M. har sagt så många fina ord om, och plocka åt mig stora högar av den salladsbuffé som M. igår beskrev som “en sjuhelsikes salladsbuffé”. Efteråt ska vi dricka kaffe och till kaffet avnjuta en vaniljfromage. Vi ska diskutera fransk poesi och det amerikanska presidentvalet. När vi ätit upp och betalat ska vi hänga våra kappor över axlarna och spatsera, med händerna i fickorna och varsina cigariller hängande i mungiporna, upp över kullerstenen till Avenyn och någonstans där, kanske vid älven, ska vi sätta oss på ett café och titta på folk. Jag ser mycket fram emot morgondagen. Jag ser fram emot att träffa M. och med honom lufta några av dom tankarna jag varit så insnärjd i på senare tid.


25 december

På middagen, vi sade ingenting. Vi åt den finaste maten och drack det finaste vinet, men vi sade ingenting. I bakgrunden spelades radiomusik och lite längre bort stod några yngre kypare och pratade högt om helgens äventyr, men allt jag kunde höra var våran tystnad. Det var ingen tystnad, det var ett brus av det förgångna, ett gurglande liknande det gurglande som hörs när vattnet rinner ut ur badkaret. Det var vårt förflutna som rann ut, vårt gemensamma förflutna och minnena om hur vi satt under korkekar på ängar och pratade om framtiden som ingenting annat än den plats där våra gemensamma drömmar skulle slå rot, växa sig starka och förvandlas till verklighet. Nu var framtiden här, den framtid som förut hade fört oss tillsammans och gjort oss till vänner; den var här och drömmarna var fortfarande drömmar och just därför att verkligheten ännu inte låtit dom slå rot, var dom inte längre ens drömmar. Dom var ruiners monument av tiden som aldrig kom. För så är det, att man kan inte drömma sig tillbaka i tiden och man kan inte drömma om den tid som är, men endast om det som komma skall. Jag kände att M. kände samma sak när vi satt där och lite förstrött försökte hitta samtalsämnen att samtala om, och när vi ingenting hittade att samtala om så pratade vi om maten. \"Maten var god\", sade M. till mig. \"Ja\", svarade jag. Tids nog förvandlades våra samtalsförsök till tystnad, djupa andetag och uppgivna blickar ut genom fönstret. Förflutna drömmar som inte slagit in har den förmågan, den gör det förflutna till en dröm och det förflutnas drömmar till mardrömmar. Drömmar som inte uppfylls, gör verkligheten till en mardröm. Vad vi förut hade gemensamt, en dröm om framtiden som liksom glänste likt en blänkande staty, någonting att vara stolt över och låta stoltheten bli källan till vänskapen, hade nu blivit en staty som vittrat sönder i stora flagor av rost och vi skämdes för vår gemenskap. Vi skämdes för oss själva inför varandra. Det var kanske inte heller det, men hur jag saknade mig själv som ung och hur M. symboliserade min ungdom. Jag saknade mitt förflutna jag och M. var en del av det. Jag var äldre nu och M. gjorde det så uppenbart; jag var äldre nu och M. var inte längre en del av mig. Tiden hade skiljt oss åt! När vi träffades på restaurangen blev det uppenbart att det förgångna var förgånget, att vi var äldre nu och att det vi hade haft gemensamt ingenting annat var en ungdomens hoppfulla, förföriska, siande om framtiden. Vi hade förbrukat vår vänskap. Vi hade inte blivit någonting; vi satt kvar! Regnet smattrade mot rutan, notan kom. M. betalade, vi sade adjö och jag tvekade några sekunder på tröskeln innan jag tog steget ut i regnet och försvann.. ensam. Var det sista gången jag skulle se M.? Skulle vi någonsin ses igen?


26 december

Idag, knappt lämnat sängen. När S. frågade mig om mitt nuvarande tillstånd svarade jag, \"sådär, men det blir snart bättre\". Hon frågade hur jag kunde veta det. Jag svarade att jag varit här förut. Jag tror jag ljög. Inte helt, men delvis. Finns det något lidandets geni? Den som Herman Hesse så förföriskt skriver om när han skriver om sig själv som Stäppvargen? Finns det något sånt? Är det inte bara en myt? Bygger inte allt lidande på att man befinner sig på platser man inte varit förut och är inte lidandet just rädslan för att bli kvar där? Inte att bli kvar på samma plats, men i samma tillstånd av att tro sig vara på platser man inte varit på förut. Att ingenting kommer att lösa sig? Aldrig? Eller, finns det en möjlighet att lära känna främlingskapet, den känsla som binder ihop och tjänar som minsta gemensamma nämnare, för att vara på platser man inte tidigare har varit på?


27 december

Död, varje gång jag inte utmanar livet; död! Att simma medströms det gör döda fiskar lika väl som levande människor. Därför, att simma medströms; död! Jag måste simma motströms för att bekräfta för mig själv att jag lever, eller inbilla mig själv; och just inbillningen och ingenting annat än inbillningen på att jag lever är den verkliga bekräftelsen på att jag lever. Ingenting annat. Just ingenting annat! Jag är vad jag tror mig vara. Och för att vara mig själv, för att urskilja vem jag är i omgivningens smörja och för att distansera mig från denna smörja, tro mig vara motsatsen till vad andra tror mig vara. Därför, om omgivningen tror att jag lever; tro att jag är död! Därför, spela död för omgivningen! Därför få andra att tro att jag är död! Därför tro mig leva, mitt liv. Leva mitt liv som den jag är! Men hur leva och spela död samtidigt? Detta, mitt herrskap, är poesi; konsten att simma motströms och spela död samtidigt!


28 december

Inte som en konstnär med saker att måla, men ingen färg; utan som en konstnär med saker att måla men för mycket färg, för stora penslar.. som om pennan var en flaggstång och varje ord jag ville skriva ner, jag inte förmådde. Jag inte kunde. Jag inte hade kraften till! Men jag skrev ändå, jag skrev det här. Och med vilken kraftansträngning jag skriver dessa ord kommer jag aldrig att kunna göra er förstådda med, vilket jag heller ämnar att göra.. sanningen är att det är det jag minst av allt skulle vilja. Ni ska inte förstå min kamp! Har jag inte talat om för er att målet med mitt skrivande är att få mina slag att framstå som danssteg? Nej, aldrig ska ni förstå vilken kraftansträngning som krävdes för att skriva dessa ord! Ni hade läst orden, tittat på mig och frågat varför jag slösade sådan kraft på att skapa någonting så banalt som det här och ni hade börjat prata om dom fattiga barnen i Afrika och om dom utrotningshotade isbjörnarna på Nordpolen och jag hade blivit så uttråkad att jag återigen hade fattat grepp om flaggstången, men denna gång för att sticka den i era bröst. Jag vill inte bli en sån som räddar världen. Jag vill inte rädda världen. Varför ska jag rädda världen? Varför ska jag alls rädda någonting som orsakat mig så mycket smärta och så mycket misär? Istället, jag vill förstöra den! Därför slösar jag bort min kraft på anteckningar som den här. Och hur jag skriver dom, varje skrivet ord är i sig ett underverk. Hur kunde jag skriva ens en enda bokstav med flaggstången som en penna, det förstår jag inte ens själv.


29 december

Nedstämdheten tyngre än förut. Hur ska jag ta mig igenom den? Så tydligt och så konkret uppenbarar den sig inför mig att jag känner stanken dess andedräkt som ättiksyra svidande i näsborrarna och dess saliv regna över mig som just regn, ingenting annat. Jag har döpt den till namn, jag försöker lära känna den. \"Vill du bli vän med mig? Min enda vän?\", men nedstämdheten svarar inte. Den står på håll och ser föraktfull ut och så morrar den sitt hånfulla skratt så att väggarna vibrerar och lampan i taket skakar. \"Vad har jag gjort dig?\", frågar jag den. Inget svar, och långsamt, långsamt börjar tystnaden skrika åt mig och mörkret bli ett sken, en djävulsblick. Jag vill så gärna döda nedstämdheten och leva mitt gamla liv igen, då vinet flödade och bäckarna porlade och fåglarna sjöng. Jag saknar fåglarna. Jag undrar om fåglarna saknar mig. Fåglarna saknar ni mig? Fåglarna, sakna mig! Jag vill så gärna döda den, men den är en del av mig. Men, så gärna vill jag döda den att jag skulle kunna stryka med för att döda den. Har jag ens ett val? Att kalla självmordet för ett självförsvar, det hade väl varit något? Att bli en martyr för alla nedstämda barn, det hade väl varit något? Bättre än att sitta här och tyna bort. \"Varför slösar du bort din tid med att vara här?\", frågar jag den och så lägger jag mig i min säng som om jag försöker spela död inför fienden. Jag lägger böcker i min famn. Jag täcker min kropp med böcker jag läst och tyckt om, som jag tycker om; fast hur nedstämdheten förvandlar alla känslor och all glädje till dåtid.. böcker som jag tyckte om. Det är vad den gör med mig! Det är vad nedstämdheten gör med mig! Den stjäl min framtid och kläder ut den till dåtid! Jag lägger böckerna bredvid mig, liksom offergåvor läggs bredvid faraoners mumier. Jag tänker för mig själv att jag aldrig ska resa mig upp igen. Var det så här min död skulle se ut? Och om jag inte dör nu, om jag inte dör idag, hur många nätter ska jag inte behöva ligga precis så här och pinas och smärtas och lida av att vara vid liv men inte leva? Förlamad! Förlamad av livet! Böcker överallt! Jag lägger mina böcker bredvid mig och jag täcker min kropp med böcker och jag känner mig levande begravd. Levande begravd av livet! Det är bara livet som kan döda mig. Döden är död och förlamad och kan inte göra någonting. Döden är som oceanen och livet är som båten och det är båtens fel att båten sjunker, inte oceanens. Aldrig oceanens. Det är inte dödens fel om jag dör. Döden kan inte åtrå mig. Men livet kan skrämma mig och håna mig förakta mig och vara tyst och få tystnaden att morra. Jag frågar mig själv och jag frågar livet, \"varför gav du mig inte en chans att leva? Varför lät du mig aldrig lära känna dig? Varför är du så tyst och så föraktfull mot mig? Varför står du bara där och hånflinar? Varför slösar du alls bort din tid med att vara här? Du skrämmer mig! Du skrämmer mig, försvinn!\". Och livet svarar med tystnaden och tystnaden morrar så att väggarna vibrerar och lampan i taket skakar.


30 december

Jag är en vetenskapsman i känslor, en forskare i tankar, en upptäcktsresare i fantasin. Samma relation som en matematiker har till sina tal har jag med mina bokstäver. Jag älskar dom inte, jag hatar dom inte. Dom är bara där. Dom är en del av mig och jag är en del av dom. Jag ser livet i bokstäver. Det är mitt sätt att genomlida livet. Det är inte ett bra sätt, det är inte ett dåligt sätt; det är mitt sätt. Det är min livsstil. Jag kan inte tänka mig hur mitt liv hade sett ut utan bokstäver, därför att jag inte kan tänka utan bokstäver. Så att säga, den betydelse spelar orden i mitt sätt att föreställa sig världen, som tid och rum spelar i Kants transcendentala idealism. Det är som ord tankarna tar sig form och det är som ord jag ser dom. Det är som ord jag ser allt som rör sig och det är som ord jag ser att allting rör sig. För mig är världen en samling av bokstäver och verkligheten och fantasin flyter ihop liksom biografin om en påhittad person, några fiktiva dagböcker eller den påhittade storyn om en verklig person. Det finns ingen skillnad. Åt helvete att det finns någon skillnad! Påhittade personer berör oss lika mycket som verkliga människor. Fantasin är bara verkligheten omgjord och verkligheten är fantasin aktualiserad. Fantasin är verklig. I detta universum av ord som jag byggt upp tjänar jag som punkten, den slutgiltiga punkten, som, varefter den skrivits ner och jag dött och min kropp begravts under den, endast den slutgiltiga och eviga tystnaden kommer att finnas kvar.


31 december

Så trött är jag på feministers sätt att hålla feminismen för sig själva, på sina revir, som om dom ägde den. Feminister, vad är det som gör feminismen så helig? Feminister, är er kamp inte en kamp som alla andra kamper? Feminister, vad ger en rätt att hata så ursinnigt? Feminister, vet ni vad jag tror? Jag tror att ni älskar era hatiska röster mer än vad ni hatar era fiender! Feminister, vet ni vad jag tror? Jag tror att kampen i sig är erat ändamål och att dom avklippta kukarna är era färdmedel! För er är feminismen en kuk! Ni skriker \"död åt manlighet\" med så mycket ilska och hat i era röster att den ilskan och det hat som ni förknippar manligheten med och som tillika är orsaken till att ni så ursinnigt hatar den, ni själva gör sig skyldiga till. Ni våldtar mannen i hämnd. Ser ni inte hur erat hat för manligheten gör er alla manliga? Ser ni inte hur hatet är den manlighet ni så ursinnigt hatar! Ser ni inte hur det är hatet ni hatar! Men varför hata hatet? Hur ska man alls kunna hata hatet utan att drabbas av ett sådant innerligt självförakt att man inte längre anser sig vara förtjänt av att hata? Så länge har jag väntat på en feministisk rörelse som istället för att göra män av kvinnor gör kvinnor av män. Feminister, ni gör män av kvinnor! Feminister, låt oss istället göra kvinnor av män! Så passé och så förlegad borde den uppfattningen vara, att feministernas väg till framgång är att göra kvinnorna till män. Ni ska inte dölja era kön! Ni ska inte dölja er sexighet! Skin upp, blotta er; det är skönheten som är er makt, förmågan att utstråla sexighet som gör alla männen maktlösa! Höj era vackra ansikten, skaka på era vackra kroppar, och alla män kommer att falla vid era fötter. Ser ni inte det, så förblindade av er egna rädsla på att bli utnyttjade! Ser ni inte, hur rädslan för att bli utnyttjad utnyttjar er och gör er alla könlösa! Passé! Förlegade! För aldrig har det varit så och aldrig heller kommer det att bliva så, att männens makt går ut på någonting annat än att få kvinnor i säng och att kvinnans makt därför måste gå ut på att få männen åtrådda, förförda! Sådan är vår värld och sådan har den alltid varit, att makt inte ens kan ses som ett lockelsebete för sex och sex inte heller kan ses som ett lockelsebete för makt, men att det är sex i sig som är makten! Sex är makten! Och så underkastade är vi våra kön att inför sex är vi maktlösa. Vi är maktlösa inför makten! Är det inte själva definitionen för makt, någonting som vi alla är maktlösa inför?


1 januari

Mina texter kan alla skriva. Texterna jag skriver har många skrivit innan mig. Därför, ni ska inte gilla mig för mina texter, men gilla mina texter för att jag har skrivit dom. Men behöver ni gilla mig? Ni ska gilla mig för hur jag skriver dom! Ni behöver inte gilla mig! Inte alls! Istället, förakta mig och genom föraktet lär er känna mitt självförakt! Låt er förföras, lamslås! Detta morrande lejon! Skönj mitt självförakt och känn er små och obetydliga i dess närvaro! Det största självföraktet som någonsin existerat på denna jord! Det största självföraktet på denna jord! Den källa, den ocean, som jag hittar min inspiration i, skopar upp mina tankar ifrån och förvandlar till ord, liksom havsvatten skopas upp ur en väldig ocean och förvandlas till salt! Det största självföraktet på denna jorden! Så stort, så stort att universum framstår som en puttekula i jämförelse! Så stort, men ändå litet nog för att rymmas i min spegelbild!


2 januari

Vad alla författare har gemensamt, tron på sitt skrivande, övertygelsen om sin storhet; ett handfast grepp om pennan. Vad endast dom stora författarna har, tvivlet på sin övertygelse, som förmågan att få orden att balansera. Det vill säga, inte slår tvivlet mot skrivandet, aldrig för ett ögonblick släpps det handfasta greppet om pennan, men hur dom tvivlar på sina ord. Dom säger till sig själva, “är det dessa ord som ska reflektera min storhet? Ha, förtjänar inte min storhet vackrare ord än så här?“. Och dom skriver igen, dom skriver om sitt skrivande, dom skriver om sitt tvivel med samma handfasta grepp om pennan som förut och utan att för ens en ett ögonblick tvivla på sin storhet. Så att det dom skriver, blir övertygelsen om deras tvivel. Att med ett handfast grepp skriva om tvivlet, att kärleksfull skildra självföraktet; det är vad alla stora böcker har gemensamt. Att det stadiga greppet om pennan få orden att balansera! Detta är dom stora författarnas gemensamma nämnare! Detta är den komplexitet i författarens själ som får orden att slåss mot varandra, detta är den styrka som får orden att krokas i varandra, som binder samman dom lösa tankarna; ordens kamp. Så är det, att orden förenas i kampen och inte i vilken kamp som helst, men i kampen för att återigen frigöra sig. Dom stora författarna får orden att slåss emot varandra och ordens slagsmål att skildra det slagsmål dom själva utkämpar framför spegeln. Tvivlet på övertygelsen, och ur det, övertygelsens tvivel.. som om det var tvivlet som var storheten.