Det dagas nu min älskade
men min längtan har förlorats
mellan zenit och nadir

Upphängd på spröda grenar
rispar rutan och hånar månen    

Du väcker mig med ditt hånande skratt
för vad är längtan annat än spöken

som gäckar natten
rider maran
sparkar i marken

Du lögnfulla ridå
hur lätt förvirrar du inte mitt förnuft
varför manar mig skuggan
att söka kärlekens knivhugg

Hur vilse irrar jag inte
i tankarnas vävnad
när stenen ropar;

- vad återstår för dig?

du dricker smärtan som
vore den din största törst