Det är i en tid som våran vi kan uppskatta de naturnära existenser våra förföräldrar med lättnad lämnade för ett par generationer sen. Det är när vi soffsurfar mellan abstrakta sociala nätverk, där vi är bästis med Skatan71 och urban412, som vi kärar ner oss i naturens konkreta karaktär med stenålderskost, shamanism och potatisåkrar.

Jag kan för en stund haka upp sinnet över en hemmabioreceiver. Det är ju trots allt två tusen fem hundra kanaler. Men , det är i mängden jag missar mångfalden. Armén av Espresso house´s  gjuter ner pålar av enfald och jag längtar tillbaks i mitt minne, ett minne som håller i min hand och går med mig i dessa månkratrar av onlineliv och mentala abstinenser. Ålderstrauma eller lyckopillerprospect?

Jag gissar att det är det där luxuösa samhällstillståndet som talar om att du ska vara nöjd med en gameconsole och en kareokemaskin.  När du känner att du har ett meningslöst liv framför dig så är det en ilandskänsla som du ska vara lycklig över att ha. Ungjäveln i hemmet bredvid ska vara lycklig med plattTVn tomten kom med i julas så att det finns saker som hjälper att glömma tillståndet av det vakuum de kallar Livet. Mamma kommer ju hem halv sju så det är valfria timmar med Shrek och pannbiffar ifrån igår i kylen.

Du äger faktiskt tillståndet att stanna upp och ställa frågan vad du egentligen gör här. Ett svulstigt ilandsproblem.  Du vet, vad det hela går ut på, ingår inte i ditt tankemönster när världsliga ting gör sig påminda. Du får istället tänja på din egen moral för att kunna överleva. Det är visst en tillvaro för de andra åtta i världsstatistiken och för oss, en symbol för dåligt samvete.  Jag nämner inga namn eller platser. Vi har alla sett dem på instant repeat och vi har alla betalat för att få dem att sluta.

Min arbetsplats är virtuell, lika så mina fria timmar och semester. Allt suddas ut till en tillvaro där tjänsteleveranser delar rum med fiskpinnar och löparrundor. Och jag är lycklig med det. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara löften om butiksskjorta och blå slips på McDonalds. Det hade kunnat vara prestationsinriktad lön och utvecklingssamtal med Gert Fylking.

Jo, jag är lycklig med mina ilandsproblem, sålänge jag kan knappa schlagerjinglar i mobilen, innan någon annan hinner ladda ner. Men, jag vet också att vår värld släppt greppet om sin egen historia, att de dagliga cyklerna inte längre skapar några hjulspår för efterkommande att spåra. Vår tidsepok är dömd att aldrig återfinnas, ty framtiden kan inte produktifieras.