Jag låg och tänkte på nittonhundraåttio i natt, när det inte gick att somna. Jag hade återigen glömt hur man gjorde och lät hjärnan spinna på i sin egen tomgångstakt.

Det fanns nånting som kläcktes det året, 1980. Framför en pioneerstereo. En mörk vårkväll efter skolan. Jag satt som vanligt framför bandspelaren med pauseknappen beredd.

Jag lyssnade på dansk radio för deras förmåga att ta fram ny, fräck musik.  Jag sa att det var en kall och mörk vårkväll och träden susade utanför. Det var mitt ute i skånsk ingenstans, min mors sista hideout ifrån samhälle, kronofodge och människor. Det var där, under några minuter, som mitt liv förändrades.

Og nu. Noed mae voldsom... varnade den danske discjockeyn.

Ut ur stereon strömmade Holiday in Cambodia med Dead Kennedys.

Och det var något som brast inom mig. En känsla var definierad. Ett uttryck var fött. Kryddan av bisarr ironi hade plötsligt får en etikett. Och jag kände den där känslan, den som vi alla ibland kan känna inför en bild, en text, ett stycke musik. En inre själslig identitet. Ett "Wooow..." med eftertryck och konstpaus som brann.

Jag hade sex års gränslös kärlek av Beatles bakom mig. Jag hade älskat mig igenom The white album, drömt halva livet genom Sgt Pepper och Magical Mystery tour. Och jag hade haft ett speciellt förhållande till Helter skelter.

"I got blisters on my fingers" fanns som en stenstod i min hjärna, ompysslad av miljoner neuroner, långt innan jag ens visste vad blisters betydde.

Men, med Holiday in Cambodia var jag såld. Plötsligt såg jag vem jag egentligen var. Plötsligt fanns där ett språk för mig att vråla ut, att klä mig i. Därefter hittade jag ett program på den svenska radion som hette Ny våg. Och jag fyllde kassettband efter kassettband med Discharge, Uksubs, Souxie & the banshees, Damned, Ebba grön, Asta Kask, KSMB m m. Kassettbanden hette Track, en svensk produkt. Men det är en annan historia.

Sexy sadie , I am the walrus och The fool on the hill fick sen ligga ohörda i många år. Beatles föll i glömska och det kanske var något i John Lennon som brast, för en vecka efter min födelsedag det året, dog han. Jag minns den dagen, den stunden, den platsen. På parkeringen, utanför Roys i Sjöbo, en mörk decemberkväll. Jag minns bilden i Kvällsposten. Det var den definitiva dödstöten. Det skulle dröja sju år innan jag tog fram de där vinylerna igen.