Det är natt. Vi går genom folktomma tysta gator. Endast steg, långsamma rytmiska, hörs.
Luften är klar och fräsch, mättad av nyss fallen regn. Regndroppar glittrar i gjutjärnsstaket, reflekterar ljuset från gatlyktorna. Jag känner mig trygg. Jag är trygg.
Buren genom natten. Det är min pappa som bär mig. Jag är mellan sex och nio månader gammal.

Bordet når mig upp till hakan, ja, det är rakt framför min mun, strax under näsan. Jag står och håller i det och gungar lite ostadigt. Mitt emot mig sitter en kvinna i soffan. Jag ser bara hennes knän.
Snett bakom mig, i hörnet, sitter min pappa i en fåtölj.
Jag släpper bordet och vänder mig om i samma rörelse och går mot den öppna famnen.
”Titta, hon går ju!”, hör jag kvinnan i soffan utropa.

Senare, i internatskolan, sitter jag ofta i kapellet. Där får jag vara ifred, där kan ingen klandra mig, där känner jag mig trygg. Jag tittar på den lilla röda oljelampan, som är tänt för att påminna om Guds ständiga närvaro.
Om jag sitter alldeles stilla och sjunker in i mig själv, kan jag känna att jag är buren. Buren genom natten. Natten som finns runt mig. Buren av min pappa. Som jag inte får träffa längre.