Det som givits mig i form av erfarenhet genom dessa år är att inget finns så uppenbart som det outtalade. Tiden visar sin existens i dess påverkan på allt, inte på det skrivna ordets vittnesbörd. Sanning är aldrig så uppenbar som den som existerar utan ord. Godhet kan aldrig bedömas, utsägas eller beskrivas. Den behöver aldrig bekräftas med svulstiga annonser. Den är där den är och dess verkan värmer utan neonljus.

Kärlek är ännu ett i mina ögon ytterst abstrakta begrepp som vi använder i vår iver att förenkla vår syn på tillvaron. Liksom tid, sanning, godhet, fred m m är det upp till var och en att definiera det efter eget tycke. Av kärlek har ett och annat barn fått prygel. Av kärlek har andra kunnat överleva. Jag gissar att jag får hålla fast vid det som jag själv anser är kärlek.

Upprepade gånger får vi tampas med fåniga titlar, överflödiga uttryck och flyktiga referenser till platser, berg och stunder, böcker och metaforer. Jag  kan bli trött på det och efterlyser viljan till bemötande på lika villkor. Den som vill säga något, måste också finna sig i att säga det med egna ord och inte rida på andras. Saker och ting måste vara konkreta såsom vatten, himmel och eld. Inte bara en semantisk beskrivning av dito.

Jag längtar till en tid då jag aldrig mer kan finna mörka bakgrunder till varje motiv, då varje bild i sin kärna är byggd på en ren vilja. Jag gissar att jag längtar till en tid av naivitet med en oförmåga att skönja skuggor.