När jag ser på klockan, går den bara åt ett håll. När jag sitter stilla så går tiden oavsett. Framåt, obönhörligen. Utan nåd. Men, om jag tänker efter så är det ju inte tiden som går, utan det ur jag har framför mig. Uret är mödosamt utvecklat, efter hundratals år av teknisk innovation, i syfte att gå så jämnt som möjligt. Dess jämna steg blir blir en symbol för tiden, begreppet som omger vår tillvaro, men som vi aldrig har sett.

Tiden har blivit en dimension inom fysiken som ryttare på ljusets hastighet. För ingenting kan ju gå snabbare än ljuset, inte ens tiden. Nåt annat kan vi ju inte se, eller hur?. Men, tänk om tiden finns i två dimensioner? Tänk om vår tillvaro färdas i blindo längs ett ark av tid. Och att vi igår nästan nuddade nu och imorgon kommer att korsa iförrgår? Kanske måste vi undvika tidens kant för att inte störa ljusets hastighet, eller så finns det en sarg som vi studsar mot och vi drabbas alla av en smula clairvoyance, fastän det bara är några som vill erkänna det.

Jag kan inte annat än erkänna en fascination för tiden. Jag undrar ständigt om den är ett påhitt, en konstant eller en våg som bildar front mot ljusets bränning. Oavsett tycks saker och ting hända ständigt och samtidigt. Och vi hade haft problem om vi inte kunde nåla fast alla stunder mot kronologin, såsom arma fjärilar mot en filt. Kanske är varje stund, varje ögonblick, en fjäril i ett rum av frihet, innan tiden häftar den mot Historia. Kanske är den ett faktum över vår rädsla inför det som vi aldrig kan se, det som finns bortom ljuset.

Alltså, jag vet inte. Men, jag vill inte blunda för möjligheten.