så brast han ut i skratt,
otymplingen

med ett brev i handen
och blicken i fjärran
rullade han ut sej själv
framför alla andra

det gick inte att ta miste
hur han var enslig
och oåtkomlig

inte längre famlande med sina stora händer

inte längre ramlande där tankar vänder

så brast han ut i skratt
inför omgivningens obekvämlighet

              och ur brevet brann något annat