Jag ska ge dej mina bästa minnen, Elinor.

Alla aftnar i solnedgången och duggregnet morgonen efter. Promenaderna barfota mot dammande grus och vägen ner mot sjön. Björnen som ligger och lurar i skogen, i kurvan, i backen. Gräsgröna vajningar under idisslande kor. Vyn över allt från en tallkrona.

Och resorna. Alla vi ska göra. Inuti och utanför. Alla drömda och odrömda. De vi vill göra och de vi är tvugna att göra. Allt det där vi vill men inte kan är också resor. Glöm inte det.

För du ska också få mina gråtande dagar och ensamma nätter. Det får inte försummas. De får aldrig försummas. Då förlorar vi en del av oss själva, Elinor och det vill vi inte.

Möten för stunden ska jag berätta om, så du ser dem. De kan vara de viktigaste du har. Men även storheterna. Det hållbara och varaktiga. Där behövs omtanke och tålamod.

Elinor, jag ska visa dej tålamod. Jag tror du behöver mängder. Men om jag brister så får vi inte känna oss förlorade. Det är viktigt att vi reder ut det. Löser ut innehållet med precis vad det är. Med förnuft och distans. Elinor, det kanske inte är så lätt men jag vet att det går...

Du,
du fattas mej. Jag saknar din mjuka hud, men jag vet att vi ses. Kanske snart.

Det är en dröm jag har.