Syster Ester var regementssjuksköterska vid det trängregemente där jag 1960 gjorde min värnplikt. Jag skulle bli sjukvårdssoldat vilket innebar åtskilligt med bårbärande över stock och sten. I det militära manssamhället skulle man kanske kunna tänka sig att sjuksköterskan skulle skilja ut sig som en vallmo bland idel tistlar. Så var det inte - syster Ester var i allt en tistel bland tistlar, kring henne stod en nimbus av skräckblandad respekt - denna förenade alla män, från enklaste köksmalaj till själve översten.

Hon var en kortvuxen kvinna, lite drygt femtio år gammal. Hon var kutryggig vilket gjorde att hon stod och rörde sig med lätt böjda knäleder vilket i sin tur fick hennes mage att något puta fram. Hennes hår var ganska kort och burrigt, tidigt grånat. Förmodligen hade hon ett mycket alldagligt civilt utseende - men hon var aldrig civil, hon var ett med sin uniform. Att tänka sig syster Ester utan uniform vore lika absurt som att föreställa sig Alva Myrdal naken. Denna uniform var så enastående groteskt ful att den på något sätt ytterligare stegrade vår respekt för bärarinnan. Den var till färgen grön-brun-grå (militär förkortning grbrgr) i präktigt ylle och bestod av en oformlig, drygt knälång kjol vilken genom bärarinnans putmage blev längre bak än fram, en bylsig vapenrock i samma färg med plats för barmen, fältgrå skjorta, slips och, vid vistelse utomhus, en hög båtmössa. På fötterna bar hon ett par synnerligen fotriktiga skor.
Det enda som bröt den grönbrungråa tristessen var ett antal ordenstecken på vapenrocken.

Syster Ester var den enda på regementet med erfarenhet från strid - hon hade varit operationssköterska vid det svenska fältsjukhuset under Koreakriget och där uppvisat utomordentligt stort mod och lika stor kallblodighet och hon delgav oss blivande sjukvårdsoldater många av sina erfarenheter därifrån. Detta gjorde hon, trots ämnets ofta dystra karaktär, alltid på ett glatt och obekymrat sätt, hennes röst var oväntat flickaktigt ljus och hennes skratt av det pärlande slaget och kom ofta abrupt och oväntat även när hon talade om framhängande tarmar och granatskärvor i lungorna. Detta minskade inte vår skräck för denna säregna kvinna.
Så var det lektion för syster Ester, vi skulle lära oss första hjälp vid skador på hals, munhåla och ansikte - naturligtvis med fasansfulla bilder på väggen. Då erinrade sig syster Ester plötsligt någon krigserfarenhet och hon blev nästan lite mild i ansiktet när hon sade: "Ja herregud, jag minns en gång på Korea, en engelsk pojke.......ja oj,oj,oj, han var skjuten rakt genom halsen - precis rakt genom halsen......" och hon visade med en dramatisk gest hur kulan hade träffat på höger och gått ut på vänster sida. Sedan övermannades hon av munterhet, kastade huvudet bakåt och bröt ut i sitt allra mest pärlande skratt - vi åhörare satt förstummade över detta glädjeutbrott, detta var ju för fan patologiskt!! Men syster Ester lyckades till slut kväva skrattparoxysmerna, torka munterhetens tårar ur ögonen och berätta att den engelske pojken hade lyckats undgå skador på halsryggrad, matstrupe, luftstrupe och alla de stora blodkärl som går till och från huvudet. På ett mirakulöst sätt hade kulan passerat alla dessa organ utan att skada ett enda och egentligen hade det bara varit att sy ihop huden.
Detta var onekligen en historia att glädjas över - det var bara det att syster Ester skrattade i förväg, innan hon delgett oss det lyckliga slutet.

Denna lilla barska, kunniga, kutryggiga kvinna i den groteska uniformen ingav i alla fall mig en bestående respekt för sjuksköterskor och en lika bestående förvissning om att kvinnor ibland kan vara svåra att förstå sig på.