3 januari

Hon klagar över värken i lederna och jag säger till henne, \"skriv en bok\". Hon svarar att hon inte kan skriva en bok. Hon klagar över ångest och sveda och jag säger till henne, \"skriv en bok\". Hon svarar att hon inte kan skriva en bok. Hon beklagar sig över att inte kunna skriva. Som att det skulle vara så mycket lättare för mig att skriva en bok. Nej, svårare! Men jag skriver ändå, jag skriver en bok! Så mycket enklare det hade varit för henne att skriva en bok! Hon, som vet att hon inte kan skriva och därför inte behöver skriva om det! Jag som inte vet och därför, som för att ta reda på det och bota mitt tvivel, måste skriva om det.


4 januari

Det tycktes mig, allt medan jag skrev, att ingen har lidit som mig. Jag blev besatt av tanken på att jag, av alla människor, skulle upphöjas och avbildas i statyer på stadens torg, till en lidandets gud; till ett lidandets gud! För så är det väl, att statyer endast reses över folk som lider och folk som lidit! Och sådant syfte tjänar statyer, att symbolisera lidandet på ett sätt som får folk att inse att dom har det rätt så bra ändå. Men hur skulle dessa statyer se ut? Hur skulle en staty av mig se ut och hur skulle den någonsin kunna fånga det lidande som för mig innebär ett evigt mörker och en misär så djupt rotad i min själ och så påtaglig i mina tankar att inte någonstans, ens i mina vildaste drömmar skulle jag kunna föreställa mig att jag, av alla människor, skulle stå som en symbol, inte bara min tidsålders lidande, men för alla människors i alla tiders, lidande, för hela människosläktets lidande! Nog, när jag kom på mig själv med att tänka på hur statyn av mig skulle se ut, så insåg jag också att jag inte längre led och, som om lidandet lade sin kalla hand på min axel, sade jag rakt ut; \'nej, förlåt mig\'. För sådan är lidandet och sådan har jag lärt känna den, att den kräver min totala underkastelse och mitt totala lidande, och därför, just därför är lidandet lidelsefullt, smärtan smärtsam; inte för att den är lidelsefull och smärtsam i sig, men för att den kräver av mig att jag ska följe den i varje ögonblick och vara den evigt trogen. Så att säga, det är evigheten som är lidelsefull. Det är underkastelsen och den totala maktlösheten som verkligen är det lidelsefulla. Inte ens tillåts jag drömma, utan att mina drömmar klipps av och när jag tänker på det och när jag tänker på mig själv, som den mest pinade fången någonsin, så blir jag besatt även utav denna tanke och inser tids nog att vad som verkligen är lidande för mig är att inte kunna föreställa mig hur jag skulle kunna bli en symbol för någonting alls och därför; varför någon människa över huvud taget skulle vilja resa en staty föreställande mig.


5 januari

Timvisarens kamp mot klockan, har ni sett hur den stretar emot men knuffas fram; lite till och lite till! Vem är det som knuffar den? Klockan! Vem är klockan? Tiden! Vem är timvisaren? Tiden! Ser ni, hur även tiden har skilda jag! Det ena jaget, tidens kropp, timvisaren; har vi skapat. Det är en mänsklig skapelse. Det andra jaget, tidens själ, klockan; skapade timvisaren.


6 januari

Att vilja vara någon som inte ville vara som sig själv.


7 januari

Det komiska i att en apa som levt under tortyr av sin fångvaktare en gång brottar ner fångvaktaren bara för att bli som fångvaktaren och därför piskar sig själv, därför att för honom fångvaktaren är symbolen för frihet och tortyren är symbolen för fångvaktaren och så mycket söker han friheten att han härmar fångvaktarens alla handlingar. Går det upp för honom när han piskar sig själv, att han är fången i sin egen frihet, precis som det går upp för människor som kommit till insikt, inte bara att dom lever, men också att dom inte har någon aning om varför. Som apan håller sin piska och som apan piskar sig själv, så håller jag min penna och så skriver jag mina anteckningar, liksom om friheten vore min fångvaktare.


8 januari

Som om mitt tänkande är en kropp och som om denna kropp sitter fast i en smörja, halvvägs begravd i kvicksilver till att sjunka längre ner ju mer den rör sig. Att vi alla, på det sättet föddes i en kvicksilverpöl, och att dom som sprattlar ivrigast är dom som dör först. Skulle det förklara varför så många poeter och filosofer tynar bort unga? För att dom har förbrukat sina tankar! För att dom har förbrukat sitt liv!


9 januari

Men kanske var det så, att gud och satan stod sida vid sida och skapade universum och att satan sade till gud, “du får skapa människan om jag bara får lägga till en enda sak”. Och gud skapade människan till sin avbild och satan skapade spegeln till sin avbild, för oss att spegla oss och tvivla på om vi verkligen är guds avbilder eller om gud ljög.


10 januari

Kanske är jordliga livet det ögonblick i människans existens då vi för första gången blinkar.


11 januari

Ska jag förklara då - med spegelskärvorna inkörda i varje kroppsöppning, naglarna avbitna och blicken utbränd, naken, blodig och blästrad - att jag gjorde allt det där för att förstå mig själv och att jag insåg för sent att jag inte är mina delar, utan min helhet; liksom man inte, för att förstå ett pussels motiv, plockar isär alla bitar och granskar dom.


12 januari

Tänkt hela eftermiddagen på ett Kafka-citat: “Stigar är gjorda av gång”. Kan det citatet säga någonting om mig själv och det liv jag lever? Fortfarande ingenting. Men det känns som en metafor för stor och för sann för mig att inse vidden utav.


13 januari

Att skriva som utfyllnad, ingenting annat. Endast början vet jag, “sen levde dom lyckliga i alla sina dagar” och slutet, “det var en gång”. Som om mitt liv var tvekan innan födelsen, som om mitt liv var ögonblicket efter döden och som om det återupprepades gång på gång och hur jag spred galla till folket i min omgivning, just genom min existens. Men hur jag skriver denna bok, som konstnären målar sitt självporträtt till det yttersta; en konstnär som målar ett självporträtt! Ser ni, hur detta legitimerar utfyllnaden? Hur konstnären som målar av sig själv som målande kan måla av den mest simpla av alla kreationer och därefter säga till folket som anser att hans tavla är för simpel, “men sådan är jag”. Men när tavlan väl är färdigställd, det inte längre är ett självporträtt. Därför, jag måste skriva ner mitt självporträtt föreställande författaren som just skrivit klart och som när han skrivit klart vet att han inte ska skriva igen, aldrig någonsin! Jag måste skildra ögonblicket då det går upp för honom att han aldrig igen ska måla. Författaren som död! Endast ett sådant självporträtt hade förmått mig att lämna litteraturen! Att lämna skrivandet! Att dö!


14 januari

Det är sant, att om Jesus var gudomlig, vari ligger då offrandet? Om hans död var fribiljetten hem till paradiset igen, vad var det då han offrade? I så fall, snarare så att Judas är hjälten!


15 januari

Mitt skrivande är sökande efter kraften. Vilken kraft? Den kraft det krävs för att släppa pennan och inte igen, aldrig igen, plocka upp den.


16 januari

Skuggan av ett tåg som rör sig.


17 januari

Han satt och berättade dom ädlaste historierna man kan tänka på, och som inga kan ha varit sanna. Men folket samlade sig kring honom, som barnbarnen runt en morfar. Historier om kidnappare och kidnappade, döda poeter, tjockisar på väskband och Afrodites självmord.


18 januari

Warren Buffert, Nordamerikas näst rikaste man, gäsp. Ansåg, gäsp; han ansåg att en framgångsrik människa är en människa som är omtyckt av sina nära och kära! Skjut honom! Skjut honom från mig! Skjut mig också när ni ändå håller på! Skjut alla framgångsrika människor! En epidemi, det är vad framgång är för mänskligheten! En epidemi! Alla ska vara så omtyckta nuförtiden! Ha, vad blir dom omtyckta för? Ingenting annat än deras strävan efter att bli omtyckta! Dom blir inte omtyckta för vilka dom är! Skjut dom! Dom är en grå klump som sjunker ner mot havets botten till att stelna in. Dom är gråa! Dom är döda! Och liksom ett stens värde bestäms efter dess fossiler, så ska jag trampa av mitt fotavtryck i deras pannor för eftervärlden att minnas den här tiden som ingenting annat än en ensam mans uppbrott och uppgörelse med framgångsrikheten, omtycktheten och allt det gråa, grått. Gäsp! Detta kommer om hundra år, om tusen år, om miljoner år, att vara min tids värde; mina försök att sätta dom på plats, mina ivriga försök att bevisa deras värdelöshet och hur dom såg mig som värdelös för mina försök. Detta kommer att vara vad folk minns min tid som. Må folk lära sig av min död! Må ni lära er! Må ni förstå att mänsklighetens stora framsteg aldrig har tagits av människor som ens för ett ögonblick strävat efter att bli omtyckta, men att vara sig själva.


19 januari

Mamma, du kommer ta dig upp på knä, blåslagen, förtvivlad, och säga till mig: \"kan du inte lägga ner din uppgörelse med dåtiden?\". Och jag ska titta på dig och jag ska säga till dig: \"den kampen är inte över än, den har bara börjat och berätta för mig, vad skulle jag annars bli om inte en kämpe och vad skulle jag annars kämpa för om inte emot det?\".


20 januari

Jag ska skriva när jag sover. Jag ska skriva när jag spyr, när jag slår mig själv, när jag står framför spegeln och slår mig själv, när jag står framför spegeln och gråter! Jag ska skriva tills jag dör. Jag ska dö, herre gud vad skönt!


21 januari

Nu ska jag förlåta dig, ditt jävla svin. Nu ska jag böna och be för dig, ditt jävla svin! Som om jag ska förtränga att när förhållandena var dom motsatta så förlåt du inte mig, ditt jävla svin! Då bönade jag och bad för dig, ditt jävla svin! Nej så, men nu passar det! Jag hade förträngt om jag hade kunnat, men jag kan inte. Det är därför jag kallar dig för \"jävla svin\", ditt jävla svin!


22 januari

Falskhet, överallt! Folk som klär av sig nakna för välgörenhet! Dom vill synas! Klä på er igen, vi behöver inte era nakna kroppar! Dom stinker! Ni stinker!


23 januari

Nej, så var det inte. Jag var en riddare i mitt förra liv! Jag sprängde städer i luften och gjorde skalbaggar av folk! Imorgon ska jag raka av mitt hår och ut på gatan med min blanka hjässa, strosande, bevisa det!


24 januari

Min hud må skrynkla, mina ben gå sönder, ögonen gråna; men jag ska aldrig gro gammal! Jag ska aldrig bli möglig och dö! På min själ, där växer alls inga gråa hårstrån! På min själ, där växer alls inga gråa hårstrån!


25 januari

Hur kommer det att låta den dagen då jag spränger världen i tusen bitar?


26 januari

Men är det inte så, att i stunderna då man inte förmår att skriva, man hade skrivit dom finaste texterna? Och är det inte så, att man inte förmår att skriva, därför att tankarna man sträcker sig ut för att greppa, man inte når? Man inte når, därför att dom är för långt ifrån, för otillgängliga, för vackra. Otillgängligheten är det vackra! Mitt skrivande handlar om att vaska tillbaka dessa minnen, om att springa ifrån dom, springa ifrån mig själv, snabbt nog så att jag hinner långt borta nog att kunna vända mig om och få en skymt av dom; tankarna på väg bort. Ser ni mig? Tyst, det spelar ingen roll, för jag ser er!


27 januari

Hur kommer syndafloden se ut om inte så, ett folk skrikande utan att bli hörda, skrikande högre ändå till att dränkas i pölar under deras fötter; pölar av saliv! Just så! Just så!


28 januari

Hur Einstein insåg att E = MC2 var logiskt korrekt, men samtidigt ansåg det vara för orimligt, sanningen för orimlig, och därför tvekade. Kan det förklara dom tvivel jag själv känner när jag står framför spegeln och stirrar på mig själv?


29 januari

Att tjäna mänskligheten, varken mer eller mindre.


30 januari

Läs mig men lär er inte tänka som mig, utan som er själva.


31 januari

Men det kommer att komma en dag när jag isolerar mig, när mina vänner undrar vart jag tagit vägen och min familj kommer att tro att jag är död. Då ska jag tänka för mig själv, då ska jag tänka, då ska jag verkligen tänka och då ska jag slutligen leva mitt liv; det liv jag föddes för att leva, som mitt försök att tjäna mänskligheten.


1 februari

Som Einstein sökte sanningen i rymden, det var hans fascination. Kafka sökte sanningen i spegelbilden. Men både sökte svar på samma fråga, existens och med existensen, vad det innebär att vara vid liv. För mig, jag är ljusår därifrån för jag har fortfarande inte kommit till insikt med huruvida jag verkligen lever eller inte.


2 februari

Likt någon som vet allting är kört, som inte längre har något val; så sitter jag och skriver om nätterna. Vad skriver jag om? Min genialitet är jag inte bekymrad över, för jag vet att den inte behövs. Jag vet att det geniala i en författare inte är hans sätt att uttrycka sig på men hans sätt att betrakta saker. Jag betraktar saker, och hur jag betraktar dessa saker; med eld, med brist på självdistans, som om även den vackraste av alla fåglar var min spegelbild och som om min spegelbild var ett fönster ut. Alla mina oförmågor samlar jag ihop och håller i mina händer, till att låta dom tynga mina armar och få mig att krypa fram. Krypandet ska jag skriva om! Detta är anledningen för folk att läsa mina ord, inte för hur jag skriver dom, men för folk som känner mig och genom mina ord lär mig känna mig ännu bättre, att läsa mina ord just därför att jag har skrivit dom. Sådant är författarskapet, ett tillstånd. Ett uppgivet tillstånd. En främmande värld där bara minnens ruiner syns till och där författaren vaknar upp och inser att han är den enda kvar, så han reser sig upp för att med fingret stryka dammet från ruinerna. Detta är författarskap!


3 februari

Glenn Gould, jag är dig.


4 februari

Fånga nuet som det är, flyktigt; vad är det annars för mening med att fånga nuet?


5 februari

Att förtränga är att hela tiden tänka på vad man inte ska tänka på, för tänker man inte på att man inte ska tänka på, så förtränger man heller inte.


6 februari

Så jag satte mig ner, en kluven man, och jag sade till mig själv, \"vad vill du göra med ditt liv?\". Ingenting kom jag på, så jag satt kvar och låtsades som om jag satt där för att jag väntade på någonting.


7 februari

Ikväll, ska det bli kvällen då jag sätter mig ner och skriver verket som jag måste skriva? Kommer ikväll vara kvällen som jag om hundra år minns tillbaka på som kvällen då mitt liv började och mitt liv slutade och mitt liv fattade eld och mitt liv slocknade? Och om någon om hundra år kommer fråga mig hur mitt liv har varit, kommer ikväll vara kvällen som jag då pratar om? Ikväll ska jag skriva. Ikväll ska jag skriva! Vilken lättnad.


8 februari

Nu, istället ångest över att inte skriva någonting. Ångest över att inte ha ångest, och att därför inte ha någonting att skriva om. Som om skrivandet håller fast mig, som om jag inte behöver pennan egentligen, inte nu; men som om jag behöver känna att pennan behöver mig och för att pennan ska behöva mig måste jag behöva den. Aldrig är det tvärtom! Aldrig är det tvärtom! Ångest över att inte behöva skriva och att därför inte ha någonting att skriva om; för så är det, att endast om behovet att skriva kan jag skriva någonting! Ångest, inte över att ha sådan ångest att jag inte kan skriva om den; inte över att vara i sådant behov av att skriva att jag inte kan skriva därför att pennan är tung som en koloss och pappret alldeles för stort. Nej! Ångest över att inte ha ångest! Ångest, på alla sätt ångest! Visst är det ångest! Hur kan ni säga att det inte är ångest? Ångest! Känslan av hemlöshet, rotlöshet, gråhet; ångest! Att känna mig som alla andra, obekvämhet; att stirra stadens folk i ögonen och känna att ingenting skiljer dom från mig. Ångest! Förut, då var det pennan som skiljde oss åt! Förut, då skrattade jag åt dom och väntade på deras reaktioner att ge mig stoff att skriva om! Förut, då svor jag åt dom därför att jag hatade dom. Varför hatade jag dom? Därför att dom inte skrev! Därför att jag skrev! Det var pennan som gav bränsle åt mitt förakt! Det var pennan som lärde mig att hata och jag hatade därför att jag inte hade något bättre för mig, därför att jag behövde någonting att skriva om! Nu, nej, nu skriver inte heller jag. Men jag kan inte heller hata mig själv för det, därför att jag ingenting har att hata med. Pennan, vart är du? Om jag ändå hade kunnat hata mig själv, just nu och just här; då hade jag i alla fall haft någonting att skriva om. Istället, ingenting.


9 februari

I Buenos Aires, strosar runt. Vad gör jag här? Varför? Det är för varmt här! Min hjärna fungerar inte. Mina tankar har det för bra där dom är för att kämpa och fajtas för att ta sig därifrån. Jag känner inte av dom. Det är deras knytnävar jag registrerar, deras eskapism som fört oss tillsammans, deras svordomar som är vår vänskap, deras näsblodsblod som droppar ner i näsblodsdroppar framför mina ögon som givit mig någonting att skriva om. Och pennan har jag aldrig hållit i min hand med något annat motiv än att tina tankarnas is till vatten. Förlåt mig, jag har ingen aning om vad jag pratar om! Dom få vänskapliga relationerna jag skaffat mig, har ännu inte rotat sig tillräckligt djupt för den existentiella ångesten att samtalas om, för mig att klä av mig naken och visa vem jag är; en påklädd man! Hur kläderna är min hud och huden är, ingenting! Förlåt mig, vad vet jag? Vad vet jag egentligen? Vad har jag alls för rätt att sitta här och utge mig för att veta saker? Jag vet ingenting! Jag vet ingenting om någonting och har ingen aning om vare sig jag vet det eller inte. Jag mumlar, förlåt mig. Vänskapsbanden jag knutit har ännu inte skurit sig in i handlederna. Smärtan, finns den här? Har människorna i Buenos Aires det för bra för att skriva poesi som blöder och ord som sticker ut ögonen på folk som läser den? För så är det, att för att skriva poesi som sticker ut ögonen på folk som läser den, måste man först själv sticka ut sina egna ögon! Främlingar på stan, T.! T., vad vet du om mig? T., vem ska jag säga att jag är? T., fråga mig inte vem jag är för jag har inget svar! T., jag skulle vilja säga till dig att jag är författaren till en bok som måste skrivas, men jag vill inte ljuga för dig. T., jag är inte en författare längre. T., jag skriver inte ens! Jag är en författare som åkt på semester! Jag är en arbetslös poet! En yrkesskadad poet! En arbetsoduglig poet! En poet som gått in i väggen! T., jag är ingen poet! En poet är en människa som skriver poesi. Jag skriver inte längre. Jag är en människa som försöker skriva poesi, men som inte längre kan. Varför? För att det är för varmt här! Jag är en frusen själ i ett uppvärmt land! Rädda mig! Jag drömmer inte längre. Jag drömmer. Jag drömmer om bekanta människor! Jag drömmer om främmande människor! Jag drömmer om främmande människor bärande bekanta människors ansikten! Främmande ansikten, är mina spegelbilder. Hur dom tittar på mig som om dom inte hade någon aning om vem jag var, deras aningslöshet är jag. Det är jag! Hur ska jag förklara för dom att inte heller jag har någon aning om vem jag är och hade dom förstått, någonsin, vad jag pratade om? Och om dom hade förstått, hade dom tittat på mig uppgivenhet och förskräckelse, sprungit därifrån, hysteriskt, i panik och när dom var på behörigt avstånd, skrikit till mig; \"vi känner inte dig, vi känner inte dig, det är bara någonting du har fått för dig!\".


10 februari

Drömmar på senaste tiden; främlingar, speglar.


11 februari

Endast med pennan i min hand lever jag! Endast med pennan i min hand lever jag! Stunderna utan pennan i min hand drar jag runt, orolig, vankar, utan mål, likt en kyckling som ännu inte kläckt sitt ägg och mött dagens ljus! Jag är ingen kyckling i sitt ägg! Jag ser dagens ljus! Jag ser dagens ljus, men endast med pennan i min hand ser jag nattens mörker och endast i nattens mörker ser jag stjärnornas sken! Jag gillar att titta på stjärnornas sken för endast i stjärnornas sken ser jag nattens mörker, och jag känner mig hemma där.


12 februari

Idag, hela dagen, predikat Julio Cortazars storhet. Trots att jag, och det vet jag mycket väl, inte själv lyckats greppa den. Men att fylla andra människors blickar med liv, ger min blick eget liv.


13 februari

Försöker hitta en ekvation som gör det uppenbart, oundvikligt och fastställt för mig själv att det jag skriver är bra. Ingenting har jag, det är jag på det klara med. Men jag har tron på mitt skrivande. Det är svårt att förklara, hur jag, eller hur någon alls kan vara så säker på alla sina brister och frånvarande talanger, men ändå så säker på sina skrivna ords storhet. Vad är det som gör att en talanglös människa kan skriva ord som inga talanger tidigare skrivit ner? Är det alls så, eller är det också en talanglös smak som läser sina egna talanglösa ord och i dom tror sig finna storheter? En människas brist på självinsikt? Så, låt i så fall läsa mina anteckningar som ett slags studium i den bristande självinsikten och vad den kan göra med folk. Men, och på alla sätt; läs mina ord!


14 februari

På samma sätt, att inte ha någonting och vara medveten om det. Men att ändå sträva efter en slutsats som förkunnar att det man skriver, det man skapar, äger allting. Hur det lilla och obefintliga kan bli det stora och befintliga, och hur det krävs en paradox för att så ska ske. Ändå det mest paradoxala; hur jag strävar efter denna slutsats. Därför, titta i min spegelbild och med ord skildra vad jag ser. Detta och ingenting annat än det är den paradox som skulle kunna härleda slutsatsen från ingenting att härledas! Hur en man som ingenting är måste stänga in sig i en värld av ingenting, till att endast se den världen; till att gömma sig där och inbilla sig att den världen är en värld, är hans värld, är världen, att detta \'ingenting\' är en värld, är världen, och därefter dra slutsatsen att han är den världen; att han är hela den världen och hur åtminstone denna insikten är någonting, och inte bara det, men allting; allt han någonsin vet. Insikten är hans värld och en värld kan inte vara sann eller falsk, den bara är! Så handlar inte mitt skrivande heller om att äga hela den stora omvärlden, ens en gnutta av omvärlden, eller att få människor att vallfärda till min grav; nej, den handlar om mina ord att äga mig! Om mig själv att äga mitt liv, och att kunna stå för det! Om att pynta min gravsten så att om någon människa efter min död ändå skulle komma dit, den inte känner att den kommit dit i onödan. Och mina ord skriver jag för den insikten som en gång kom till mig, att om man inte passar in i omvärlden så får man skapa sig en egen värld. På så sätt, mitt författarskap är sprunget ur utanförskapet och syftet med mitt skrivande är att söka detta utanförskaps vänskap; ett ensamhetens gemenskap.


15 februari

Om jag ingenting annat är än oförmågan att skriva, säg mig, varför skriver jag då alls? För att göra folk införstådda och uppmärksamma på att jag inte kan skriva!


16 februari

Ingenting har jag i livet, inte mycket har jag lärt mig. Men vad jag istället har utvecklat är en talang för levande, och inte för levandet i sig, inte det levande som går ut på att gå mot graven, som generationers generationer av gråa klumpar har statuerat; utan ett slags överlevande, en dans runt gravstenen. Ett långfinger åt döden!


17 februari

Men detta ockuperar jag all min tid med; att lösa mysteriet med människan. Det framstår för mig, ju mer jag tänker på det, att frågan varför vi så desperat söker efter en mening med livet är en större gåta än vad meningen med livet är i sig självt. Kanske är meningen med livet heller ingenting annat än att söka en mening med livet, och inte så mycket mer än just sökandet. Enligt samma termer ockuperar jag min tid med att lösa mysteriet med människan, inte så mycket för att verkligen komma fram till en lösning, men för att i så stort omfång som möjligt, känna mig som en människa; att kunna ta del av mänskligheten och att kunna stå för det, mig själv som människa.


18 februari

Att ta livet av sig för rädslan att dö, fog nog. Fog nog!


19 februari

Den osäkerheten jag föraktar, inte är den som en svaghet men som en fiende. Jag må skriva att jag är osäker men i alla fall och när jag gör det fattar jag pennan med ett handfast grepp och skriver med handstilen så självsäker att dom som läser mina ord endast kan skönja vad jag skriver om osäkerheten som motsatsen till sättet jag skriver ner det på.


20 februari

Jag ska sticka min penna genom portföljnissarnas skjortor, kostymnissarnas slipsar, fanors kors, religiösa skrifter och andra påhitt! Jag ska göra hål i nationers fanor! Vad skulle jag annars använda pennan? Om inte som ett vapen, vad skulle annars göra mig förtjänt att ens nudda pennan? Till en soldat på ett slagfält som i stridens hetta står och smeker sitt vapen, skulle ni inte kalla honom för oduglig? Jag ska slåss! Jag är inte oduglig! Min oduglighet från att ta nederlag hindrar mig inte från att slåss, men snarare tvärtom! Och när jag står, på sista rutan, med pennan instucken i portföljnisses bröst, då ska jag titta honom i ögonen och tala om honom att för första gången har mina ord fått en mening! Dom kommer stå omkring mig och kalla mig för satan! Ni kommer omringa mig, du och du och du - och ni kommer kalla mig för satan! Jag kommer slå ut med armarna, titta er i ögonen, sen titta bort och med försynt, uppriktig röst, lugnt tonfall säga, \"tyvärr, men där har ni fel. Jag är Messias och jag har kommit hit för att frälsa er!\". Ni kommer titta på varandra och ropa, \"vad var det vi sa! Vad var det vi sa!\". Då är mitt uppdrag slutfört, mitt självporträtt fulländat, för vad jag ville åstadkomma var inte att förkunna för er min frälsning, men att bli förstådd som den missförstådda.