Du var så otroligt charmerande, kom resande långt ifrån till mitt föräldrahem vid kustland, sedan vi träffats i huvudstaden där jag gick min högskoleutbildning.

Hör och häpna vi träffades på en kyrklig stiftelse där jag bodde sista delen av min utbildning.

Du gick på polisskolan och verkade helt trovärdig.

Du kom till min barndomsstad - där jag vistades tillfälligt efter avslutad utbildning.

Du hade med dig "världens största" och påkostade blomsterkorg, du föll på knä, du friade, du bad om min hand. Du sa att du var kristen och trodde på Gud. Jag föll till föga och vi gifte oss, jag älskade och trodde på dig...
tills du började slå mig...

Hur skulle jag kunna tolka detta eller förstå? Jag fick "lägga ner min vilja att förstå".

Det tog många år innan jag berättade för någon enda hur jag hade det i mitt äktenskap. Jag var stolt och ville ej tillstå att jag skulle ha valt fel partner.

Jag hade inte Gud på insidan ännu så jag kunde uppfatta Hans varningar. Ingen hade lärt mig den möjligheten. De allra flesta i den lutherska miljö där jag växte upp hade Gud på avstånd.

Jag har lärt mig att förlåta för att ej bli bitter men jag hatar med det starkaste hat dina gärningar och allt det onda du ställde till för mig i mitt liv.

Det blev till läkedom till sist för mig att kunna skilja på sak och person. Jag får lov att hata dina hårda slag som knäckte revben, förorsakade blåmärken på hela kroppen och bulor i huvudet tillfogade av en eldgaffel trots att jag var höggravid.

Jag får lov att hata den förödelse du ställde till med: söndersågade möbler, sönderklippta ryamattor, blomväxter, gardiner, sönderkrossade skivor av min älsklingsmusik, sönderrivna barndomsalbum. Idag finns inte ett enda kort kvar från min barndom.

Utåt var du alltjämt charmerande, manipulerande...fick alla att tro din historia...
vände allt till din egen fördel och min nackdel.

Du gör så än idag 30 år drygt sedan du beslöt att skilja dig ifrån mig. Jag kunde ej bara lämna dig innan fast jag försökte många gånger. Du letade alltid rätt på mig igen.

Då kunde jag ej stanna där jag sökt min tillflykt för då plågade du livet ur dem som försökte hjälpa mig.

Du ställde till offentliga uppträdanden t o m på en sjukhusavdelning (där en syster som visste var jag fanns jobbade) eller mitt på en gata när en arbetskamrat m fam försökte att ge mig skydd i ett hus.

Det fanns inga kvinnojourer på den tiden. Jag visste inget om skyddad identitet och du lyckades dupera alla myndighetspersoner t o m åklagaren när jag äntligen gjorde en polisanmälan.

Åklagaren sa till mig:"Lägg ner detta, du har ingen chans"! "Du har ingen chans, du har ingen chans, du har ingen chans" ljöd inom mig i många år och jag förbannade detta manssamhällets struktur.

Tro mig; jag har inga problem med att förlåta men väl att behöva bli kallad "lögnerska"!

Du fann mig, min manipulerande "vän", på en blogg nyligen och började gå tillrätta med mig utan att jag kunde försvara mig med några objektiva vittnen.

Du fortsätter med att göra dig trovärdig genom att ge dig ut för att vara
kristen och ack så "from".

Som om jag ej skulle fått nog med påhopp men det har jag nu. Jag har äntligen till 100% satt min gräns. Vägen är nu spärrad också för dina verbala "mordförsök".

"Hitintills men icke vidare. här skall dina stolta böljor lägga sig". Job 38:11

Bommen är fälld nu:"Gå till rätta , Herre, med dem som gå tillrätta med mig.
Fatta sköld och skärm och stå upp till min hjälp;
drag fram spjutet och spärra vägen för min förföljare. Säg till min själ; Jag är din frälsning"
"ty utan sak hava de hemligen tillrätt sin nätgrop för mig, utan sak hava de gjort en grav för mitt liv". Psalt. 35:1-3,7

Jag är anonym idag på mina sajter och säger vad jag vill äntligen.

Det här är ingen hämnd. Den överlåter jag till Högre Instans men det här tjänar till min läkedom.

"Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarens snara; snaran gick sönder och fågeln är fri". Psalt. 124:7

Ett annat bevingat ord har följt mig i åratal som jag fick av en psykolog på en folkhögskola där ett kristet rehabiliteringscentrum bjudit in mig och familjen 1972.
De trodde att min man var "botad" nu och alla gladde sig fast han just denna helg slängt mina vigselringar till skogs som jag aldrig återfann.

Jag stod i ett hörn och storgrät och denne kristne psykolog kom fram till mig och sa:"Det du upplever i din ande är rätt. Detta till synes "stora under" kommer inte att hålla" och så fick han Habakuck 3:17-19 till mig: "Fikonträden knoppas inte, vinstocken bär ingen frukt.Olivträden slår fel, fälten ger ingen gröda. Fåren är borta ur fållan, hägnen är tomma på kor. men jag vill ljubla över Herren, glädja mig över Gud, min räddare. Herren, min härskare, är min styrka. Han gör mig snabbfotad som gasellen, och jag kan löpa över bergen".

1975 dog får i "fållan" av vanvård medan jag var på BB dit jag kom gul och blåslagen sedan jag efterlysts av polis då jag tvingats fly från den kraftigaste misshandeln ditintills.

Jag har vänt blad i mitt livs historia idag och där är ljus mycket ljus...och "jag förgäter det bakomliggande och sträcker mig framåt och jagar mot målet". Fil.3:13,14

En mycket mycket mycket stark relation med Jesus min allra allra bäste Vän hjälpte mig ut ur mitt trångmål och räddade mig när ingen som helst mänsklig hjälp fanns att tillgå.

"Han räddade dem ur deras trångmål" Psalt. 107:6

Återigen tillägnad den eller de som kan förstå mina tankegångar - och ingen annan - för jag vill inte "kasta pärlor för svin att de ska vända sig om och sarga"Matt.7:6
Bibbi